Utmaning 228 - Ett ögonkast

Ett ögonkast. Hon mötte hans blick. För en sekund stannade någonting, skört som den tunnaste is upp i luften mellan dem, balanserades av två ögonpars synkronisering för att sedan falla till golvet med ett högljutt kras. Skärvorna som sakta smälte till en pöl på golvet studerades av dem båda i bristande samklang. Pölen dunstade så småningom bort och bevis på att en harmoni deras ögon emellan över huvud taget hade existerat fanns bara i deras tankar.

Hur ett ögonkast kan förvrängas så brutalt är en ofattbar sanning. Med tiden förlorar man grepp och rationalitet och ett ögonblick man ridit genom livet, närt med fantasi och broderat ut i drömmar kan plötsligt verka skrämmande verkligt. Ett broderligt leende och ett par vänliga ögon blev ett initiativ till en förälskelse, en bortvänd blick ett tecken på spelad oåtkomlighet, tomheten efteråt en kyss och en smekning.

En flicka som lever för något som inte finns och en man som inte längre minns.

Utmaning 161 - Skriv om ett fall

Att det skulle bli hon som kom att orsaka hans fall, det kunde han väl aldrig anat när han öppnade dörren för henne fem år tidigare. Liten och tanig hade hon stått på tröskeln och bönat och bett om att få bli omhändertagen. Hon kunde inte ha varit mer än... ja tolv år kanske. Inte hade han velat men vem kunde stå emot när regnet öste ner utanför och flickans ögon, svarta som onyx och så intensivt vädjande att hans vilja smälte ner till ingenting och med en uppgiven suck hade han släppt in henne.

Hon hade sagt att hon inte skulle vara till något besvär och hon tycktes vara högst noga med att uppfylla den punkten. Han hade erbjudit sig att avvara sitt arbetsrum och göra om det till sovrum åt henne men det avböjde hon direkt och sa att hon mycket hellre sov i kyffet under trappan. Överhuvudtaget höll hon sig ur vägen och kom bara ut från skrubben till middagen som hon åt i små, små tuggor och försökte gömma så mycket som möjligt i servetten när hon trodde att han inte såg. Det blev ofta tysta måltider, flickan svarade alltid artigt på tilltal men sa aldrig något själv, hon var så angelägen om att vara tillmötesgående att hon hela tiden anpassade sig efter honom. Rörde han sig det allra minsta justerade hon sin position hon också. Det var som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.

Så fortsatte det och han blev med tiden väldigt förtjust i den försynta lilla flickan på ett sätt som han inte visste om det var så bra för en medelålders man. Ibland kunde han inte behärska sig, då begäret brann som vitglödgat järn i hans ådror. Vid sådana tillfällen lät hon honom få utlopp för sin åtrå och väntade bara stilla ut honom under tystnad. När han sedan led och våndades det han gjort var det hon som tröstade honom, smekte hans ansikte och berättade att allt skulle bli bra.

Han hade haft fel då han trodde att hon inte visste hur hon skulle bete sig. Det visste han nu men då var det som om han hade haft en bindel för ögonen utan att märka det. I själva verket hade hon vetat precis vad hon gjorde. Varje handling, varje rörelse och ord var medvetet och noga planerat från hennes sida. Steg för steg hade hon börjat hantera honom, börjat mixtra med hans mentalitet, det var hon som hade anpassat honom efter sig själv och inte tvärtom. I takt med att hon försvagat honom hade hon själv vuxit sig starkare och kunde manipulera honom till allt hemskare saker. Hon hade skapat ett monster som styrdes helt och hållet av hennes vilja. På hennes önskan kunde hon få honom att begå de allra fruktansvärdaste mord man kan tänka sig tills han begick ett misstag som skulle få honom gripen. Då vandrade hon vidare till nästa dörr, fortfarande tolv år gammal....

Utmaning 159 - Skriv om vänskap

Han svor för sig själv. Varför var hon tvungen att sätta sig på just den här klippan? Allt han ville var att få vara ifred, ändå tänkte hon tvinga på honom sitt sällskap. Även om han blev vansinnigt irriterad kunde han känna ett ögonblicks belåtenhet. För han behövde inte ens tänka på att behärska sig. Det var enkelt nu, föll sig naturligt.

Han menade det när han pekade på stupet framför sig och sa att hon gärna fick hoppa.

Hon undrade vad hon gjorde här. Så fort hon hade satt sig ångrade hon sig. Men då var det försent, det skulle se konstigt ut att resa sig igen. Istället fokuserade hon blicken på horisonten, på vågorna som långsamt rullade in mot land, växte sig större och större innan de till slut krossades mot klipporna. Hon föreställde sig att det var han som krossades gång på gång och log åt den tillfredsställande tanken.

Du först, sa hon tonlöst utan att slita blicken från havet.

Han sa ingenting. Tystnaden som annars skulle varit fridfull kändes obehaglig i hennes sällskap. Kall och ogenomtränglig tänkte han och låtsades att det var en sten som satt bredvid honom istället. Tanken underhöll honom tills hon bröt tystnaden.

Stör jag dig? Frågade hon roat.

Hon lät avsiktligt handen falla ner från sin plats i hennes knä och lägga sig till rätta i det rymliga utrymmet mellan dem. Bara för att se hans reaktion. Hon var nyfiken på om han var medveten om hennes närvaro trots att han spelade nonchalant och tittade ut i rymden.

Behöver du ens fråga.

Han stoppade instinktivt händerna i fickorna, skulle inte ta i henne om han så hängde från en klippa. Tyckte sig höra en hostning som kunde varit ett dolt skratt och kände en ilning av ilska längs ryggraden.

Kan inte du bara dra? Jag fattar inte ens vad du gör här?

Hon förvred ansiktet i en grotesk grimas och gav ifrån sig ett morrande ljud som till hennes stora förtjusning fick honom att rygga tillbaka.

Du blev rädd! Sa hon triumferande.

Han hade blivit skrämd. Han hade till och med blivit rädd. I det ögonblicket skulle det inte förvånat honom om hon förvandlats till en tiger mitt framför ögonen på honom. Men han skulle hellre hoppat med huvudet före nerför stupet tio gånger än erkänt det för henne.

Aldrig! Sa han ilsket. Försvinn innan jag sliter håret av dig!

Hon log. Det var precis det här hon hade väntat på, det här var anledningen till att hon kom hit från början. Hon kröp ihop för språng.

Då måste du fånga mig först. Ska vi tävla?

Utmaning 156

När jag klev av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Jag samlade sig snabbt och analyserade situationen, någon hade brutit upp min väska under tågresan och lagt något däri. Jag släpade med mig väskan till en av bänkarna på perrongen och satte mig ner och funderade, kanske berodde det på det mulna vädret men jag kände mig besynnerligt lugn, bedövad på något vis eller instoppad i en skumgummimadrass. Fantasin skenade förbi bomber, mordvapen och stöldgods utan att jag riktigt förstod vad det var. Jag ruskade olustigt på mig för att vakna till och bestämde mig för att se efter vad som orsakade denna tyngd.

Det var definitivt inte vad jag väntat mig. Förbryllad lyfte jag upp den fula, dreglande hundvalpen och höll den på armlängds avstånd framför mig. Det var en sådan hund som ser ut som om den har fått flera storlekar för stort skinn, öronen var långa och den hade påsar under ögonen som om den inte sovit på väldigt länge. Dessutom luktade den illa. Till min stora förvåning så älskade jag den! Jag brydde mig inte om att fundera över vem som kommit på idén att trycka ner en ful hund i min resväska utan tog valpen under ena armen och väskan i den andra och promenerade iväg.

Utmaning 155 - Skriv om något som engagerar dig

Jag satt här och hade skrivkramp idag när jag skulle skriva dagens utmaning. Det finns ju så himla mycket som engagerar! Utmaning 155..... tänkte jag och stirrade in i dataskärmen. Hmm. Sedan fick jag min snilleblixt, det var ju självklart, Utmaning 155 skulle handla om Utmaningar.

Jag är en präglad tävlingsmänniska och vare sig jag tävlar mot mig själv eller mot någon annan vill jag alltid vinna. Utmaningar sporrar mig att prestera och får mig att övervinna hinder jag inte trodde var möjliga. Även om det bara handlar om en löjlig frågesport i skolan kan jag känna hur adrenalintillförseln i blodet ökar och mina sinnen skärps till som om det gällde livet. Men det är inte alltid till en fördel att vara så tävlingsinriktad, när kraven på mig själv blir för höga är jag glad att jag har mina vänner som talar om att jag duger ändå. Jag tror att vi alla behöver utmaningar i livet för att stimuleras och lyckan bakom varje övervunnet problem ger oss ork att ta itu med nästa. Mitt mål var förut att bli perfekt tills en kompis till mig slog upp det ordet och visade att det betydde fulländad eller avslutad, och vem vill vara avslutad? Nu förstår jag att någon människa omöjligen kan uppnå perfektion för det finns alldeles för många utmaningar.

Utmaning 154 - Skriv om att klättra

Berget böjde sig närmare så att dess vassa stennäsa nästan snuddade vid min och spände ögonen i mig, hotfulla röda ögon som tydligt uttryckte sin mening om dumdristiga äventyrare. Ja, ja, nickade jag skräckslaget. Jag går härifrån, jag lovar. Det svartnade för ögonen och jag insåg att berget hade ätit upp mig.

Så var det emellertid inte, jag hade bara svimmat och när jag slog upp ögonen igen möttes de av flera ängsliga par som tillhörde mina medresenärer. Sluddrande och osammanhängande försökte jag förklara att det nog inte var någon bra idé att bestiga berget, att vi borde gå tillbaka till lägret istället. Ögonen blev genast överseende, förstående för att sedan utbyta blickar i skepsis när de trodde att jag inte såg. Dess ägare hjälpte mig upp och borstade smutsen från min jacka medan de hela tiden pratade uppmuntrande med mig. Det blir nog bra ska du se, sa de gång på gång. Jag tog ett djupt andetag och förstod att det bara var att acceptera mitt öde som mat åt berget. Jag log lite för mig själv när jag tänkte på att deras sista tanke skulle vara att de borde lyssnat på mig.

Vi utrustades med selar av reseledaren, jag tyckte att de såg väl bräckliga ut för att man skulle hänga sitt liv i dem men ifrågasatte inte. Reseledaren gick fram för att visa hur man började klättra. "Nej, du kommer dö!" skrek jag inte. Orden blev hängandes ur munnen och ut kom bara ett svagt kväkande. Men berget tog honom inte, med stigande oro följde jag honom med blicken tills han klättrade ner och leende sa åt oss att göra samma sak. Aldrig i livet, ett hungrigt berg är värre än ett mättat sådant. Trots det föste de fram mig, de eländiga svikarna. Jag svalde och knep ihop ögonen i väntan på döden som kom i form av rungande skrattsalvor. Ilsket förstod jag att jag inte var död än och blängde på de skrattande vilket resulterade i att de skrattade än värre. Grrr. Jag förstod att jag inte hade något val längre och äntrade bergväggen med allvarsam högtidlighet.

Det var inte så farligt. Hade jag bara inte glömt bort att spänna selen och kommit ihåg att andas skulle det till och med gått riktigt bra. Nu svimmade jag av förvåning när berget inte slukade mig och oturligt nog var inte selen ordentligt knäppt... Men ja, det kunde varit värre.

Utmaning 153 - Skriv om ansvara över sin egen lycka

Varsamt bar hon lyckan i sina händer. Värmen från den kittlade övertalande hennes handflator, ville komma in och bli en del av henne. Ett ord och lyckan skulle omedelbart lämna sin plats i hennes händer och sprida sig som len honung i hela hennes kropp. Men flickan stirrade utan att se. Såg rakt igenom lyckans gyllene sken, sökte sina svar någonannanstans utan att någonsin veta att hon en gång varit lyckan så nära.