Utmaning 154 - Skriv om att klättra

Berget böjde sig närmare så att dess vassa stennäsa nästan snuddade vid min och spände ögonen i mig, hotfulla röda ögon som tydligt uttryckte sin mening om dumdristiga äventyrare. Ja, ja, nickade jag skräckslaget. Jag går härifrån, jag lovar. Det svartnade för ögonen och jag insåg att berget hade ätit upp mig.

Så var det emellertid inte, jag hade bara svimmat och när jag slog upp ögonen igen möttes de av flera ängsliga par som tillhörde mina medresenärer. Sluddrande och osammanhängande försökte jag förklara att det nog inte var någon bra idé att bestiga berget, att vi borde gå tillbaka till lägret istället. Ögonen blev genast överseende, förstående för att sedan utbyta blickar i skepsis när de trodde att jag inte såg. Dess ägare hjälpte mig upp och borstade smutsen från min jacka medan de hela tiden pratade uppmuntrande med mig. Det blir nog bra ska du se, sa de gång på gång. Jag tog ett djupt andetag och förstod att det bara var att acceptera mitt öde som mat åt berget. Jag log lite för mig själv när jag tänkte på att deras sista tanke skulle vara att de borde lyssnat på mig.

Vi utrustades med selar av reseledaren, jag tyckte att de såg väl bräckliga ut för att man skulle hänga sitt liv i dem men ifrågasatte inte. Reseledaren gick fram för att visa hur man började klättra. "Nej, du kommer dö!" skrek jag inte. Orden blev hängandes ur munnen och ut kom bara ett svagt kväkande. Men berget tog honom inte, med stigande oro följde jag honom med blicken tills han klättrade ner och leende sa åt oss att göra samma sak. Aldrig i livet, ett hungrigt berg är värre än ett mättat sådant. Trots det föste de fram mig, de eländiga svikarna. Jag svalde och knep ihop ögonen i väntan på döden som kom i form av rungande skrattsalvor. Ilsket förstod jag att jag inte var död än och blängde på de skrattande vilket resulterade i att de skrattade än värre. Grrr. Jag förstod att jag inte hade något val längre och äntrade bergväggen med allvarsam högtidlighet.

Det var inte så farligt. Hade jag bara inte glömt bort att spänna selen och kommit ihåg att andas skulle det till och med gått riktigt bra. Nu svimmade jag av förvåning när berget inte slukade mig och oturligt nog var inte selen ordentligt knäppt... Men ja, det kunde varit värre.