Ett ögonkast. Hon mötte hans blick. För en sekund stannade någonting, skört som den tunnaste is upp i luften mellan dem, balanserades av två ögonpars synkronisering för att sedan falla till golvet med ett högljutt kras. Skärvorna som sakta smälte till en pöl på golvet studerades av dem båda i bristande samklang. Pölen dunstade så småningom bort och bevis på att en harmoni deras ögon emellan över huvud taget hade existerat fanns bara i deras tankar.
Hur ett ögonkast kan förvrängas så brutalt är en ofattbar sanning. Med tiden förlorar man grepp och rationalitet och ett ögonblick man ridit genom livet, närt med fantasi och broderat ut i drömmar kan plötsligt verka skrämmande verkligt. Ett broderligt leende och ett par vänliga ögon blev ett initiativ till en förälskelse, en bortvänd blick ett tecken på spelad oåtkomlighet, tomheten efteråt en kyss och en smekning.
En flicka som lever för något som inte finns och en man som inte längre minns.
onsdag 19 augusti 2009
onsdag 10 juni 2009
Utmaning 161 - Skriv om ett fall
Att det skulle bli hon som kom att orsaka hans fall, det kunde han väl aldrig anat när han öppnade dörren för henne fem år tidigare. Liten och tanig hade hon stått på tröskeln och bönat och bett om att få bli omhändertagen. Hon kunde inte ha varit mer än... ja tolv år kanske. Inte hade han velat men vem kunde stå emot när regnet öste ner utanför och flickans ögon, svarta som onyx och så intensivt vädjande att hans vilja smälte ner till ingenting och med en uppgiven suck hade han släppt in henne.
Hon hade sagt att hon inte skulle vara till något besvär och hon tycktes vara högst noga med att uppfylla den punkten. Han hade erbjudit sig att avvara sitt arbetsrum och göra om det till sovrum åt henne men det avböjde hon direkt och sa att hon mycket hellre sov i kyffet under trappan. Överhuvudtaget höll hon sig ur vägen och kom bara ut från skrubben till middagen som hon åt i små, små tuggor och försökte gömma så mycket som möjligt i servetten när hon trodde att han inte såg. Det blev ofta tysta måltider, flickan svarade alltid artigt på tilltal men sa aldrig något själv, hon var så angelägen om att vara tillmötesgående att hon hela tiden anpassade sig efter honom. Rörde han sig det allra minsta justerade hon sin position hon också. Det var som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.
Så fortsatte det och han blev med tiden väldigt förtjust i den försynta lilla flickan på ett sätt som han inte visste om det var så bra för en medelålders man. Ibland kunde han inte behärska sig, då begäret brann som vitglödgat järn i hans ådror. Vid sådana tillfällen lät hon honom få utlopp för sin åtrå och väntade bara stilla ut honom under tystnad. När han sedan led och våndades det han gjort var det hon som tröstade honom, smekte hans ansikte och berättade att allt skulle bli bra.
Han hade haft fel då han trodde att hon inte visste hur hon skulle bete sig. Det visste han nu men då var det som om han hade haft en bindel för ögonen utan att märka det. I själva verket hade hon vetat precis vad hon gjorde. Varje handling, varje rörelse och ord var medvetet och noga planerat från hennes sida. Steg för steg hade hon börjat hantera honom, börjat mixtra med hans mentalitet, det var hon som hade anpassat honom efter sig själv och inte tvärtom. I takt med att hon försvagat honom hade hon själv vuxit sig starkare och kunde manipulera honom till allt hemskare saker. Hon hade skapat ett monster som styrdes helt och hållet av hennes vilja. På hennes önskan kunde hon få honom att begå de allra fruktansvärdaste mord man kan tänka sig tills han begick ett misstag som skulle få honom gripen. Då vandrade hon vidare till nästa dörr, fortfarande tolv år gammal....
Hon hade sagt att hon inte skulle vara till något besvär och hon tycktes vara högst noga med att uppfylla den punkten. Han hade erbjudit sig att avvara sitt arbetsrum och göra om det till sovrum åt henne men det avböjde hon direkt och sa att hon mycket hellre sov i kyffet under trappan. Överhuvudtaget höll hon sig ur vägen och kom bara ut från skrubben till middagen som hon åt i små, små tuggor och försökte gömma så mycket som möjligt i servetten när hon trodde att han inte såg. Det blev ofta tysta måltider, flickan svarade alltid artigt på tilltal men sa aldrig något själv, hon var så angelägen om att vara tillmötesgående att hon hela tiden anpassade sig efter honom. Rörde han sig det allra minsta justerade hon sin position hon också. Det var som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.
Så fortsatte det och han blev med tiden väldigt förtjust i den försynta lilla flickan på ett sätt som han inte visste om det var så bra för en medelålders man. Ibland kunde han inte behärska sig, då begäret brann som vitglödgat järn i hans ådror. Vid sådana tillfällen lät hon honom få utlopp för sin åtrå och väntade bara stilla ut honom under tystnad. När han sedan led och våndades det han gjort var det hon som tröstade honom, smekte hans ansikte och berättade att allt skulle bli bra.
Han hade haft fel då han trodde att hon inte visste hur hon skulle bete sig. Det visste han nu men då var det som om han hade haft en bindel för ögonen utan att märka det. I själva verket hade hon vetat precis vad hon gjorde. Varje handling, varje rörelse och ord var medvetet och noga planerat från hennes sida. Steg för steg hade hon börjat hantera honom, börjat mixtra med hans mentalitet, det var hon som hade anpassat honom efter sig själv och inte tvärtom. I takt med att hon försvagat honom hade hon själv vuxit sig starkare och kunde manipulera honom till allt hemskare saker. Hon hade skapat ett monster som styrdes helt och hållet av hennes vilja. På hennes önskan kunde hon få honom att begå de allra fruktansvärdaste mord man kan tänka sig tills han begick ett misstag som skulle få honom gripen. Då vandrade hon vidare till nästa dörr, fortfarande tolv år gammal....
måndag 8 juni 2009
Utmaning 159 - Skriv om vänskap
Han svor för sig själv. Varför var hon tvungen att sätta sig på just den här klippan? Allt han ville var att få vara ifred, ändå tänkte hon tvinga på honom sitt sällskap. Även om han blev vansinnigt irriterad kunde han känna ett ögonblicks belåtenhet. För han behövde inte ens tänka på att behärska sig. Det var enkelt nu, föll sig naturligt.
Han menade det när han pekade på stupet framför sig och sa att hon gärna fick hoppa.
Hon undrade vad hon gjorde här. Så fort hon hade satt sig ångrade hon sig. Men då var det försent, det skulle se konstigt ut att resa sig igen. Istället fokuserade hon blicken på horisonten, på vågorna som långsamt rullade in mot land, växte sig större och större innan de till slut krossades mot klipporna. Hon föreställde sig att det var han som krossades gång på gång och log åt den tillfredsställande tanken.
Du först, sa hon tonlöst utan att slita blicken från havet.
Han sa ingenting. Tystnaden som annars skulle varit fridfull kändes obehaglig i hennes sällskap. Kall och ogenomtränglig tänkte han och låtsades att det var en sten som satt bredvid honom istället. Tanken underhöll honom tills hon bröt tystnaden.
Stör jag dig? Frågade hon roat.
Hon lät avsiktligt handen falla ner från sin plats i hennes knä och lägga sig till rätta i det rymliga utrymmet mellan dem. Bara för att se hans reaktion. Hon var nyfiken på om han var medveten om hennes närvaro trots att han spelade nonchalant och tittade ut i rymden.
Behöver du ens fråga.
Han stoppade instinktivt händerna i fickorna, skulle inte ta i henne om han så hängde från en klippa. Tyckte sig höra en hostning som kunde varit ett dolt skratt och kände en ilning av ilska längs ryggraden.
Kan inte du bara dra? Jag fattar inte ens vad du gör här?
Hon förvred ansiktet i en grotesk grimas och gav ifrån sig ett morrande ljud som till hennes stora förtjusning fick honom att rygga tillbaka.
Du blev rädd! Sa hon triumferande.
Han hade blivit skrämd. Han hade till och med blivit rädd. I det ögonblicket skulle det inte förvånat honom om hon förvandlats till en tiger mitt framför ögonen på honom. Men han skulle hellre hoppat med huvudet före nerför stupet tio gånger än erkänt det för henne.
Aldrig! Sa han ilsket. Försvinn innan jag sliter håret av dig!
Hon log. Det var precis det här hon hade väntat på, det här var anledningen till att hon kom hit från början. Hon kröp ihop för språng.
Då måste du fånga mig först. Ska vi tävla?
Han menade det när han pekade på stupet framför sig och sa att hon gärna fick hoppa.
Hon undrade vad hon gjorde här. Så fort hon hade satt sig ångrade hon sig. Men då var det försent, det skulle se konstigt ut att resa sig igen. Istället fokuserade hon blicken på horisonten, på vågorna som långsamt rullade in mot land, växte sig större och större innan de till slut krossades mot klipporna. Hon föreställde sig att det var han som krossades gång på gång och log åt den tillfredsställande tanken.
Du först, sa hon tonlöst utan att slita blicken från havet.
Han sa ingenting. Tystnaden som annars skulle varit fridfull kändes obehaglig i hennes sällskap. Kall och ogenomtränglig tänkte han och låtsades att det var en sten som satt bredvid honom istället. Tanken underhöll honom tills hon bröt tystnaden.
Stör jag dig? Frågade hon roat.
Hon lät avsiktligt handen falla ner från sin plats i hennes knä och lägga sig till rätta i det rymliga utrymmet mellan dem. Bara för att se hans reaktion. Hon var nyfiken på om han var medveten om hennes närvaro trots att han spelade nonchalant och tittade ut i rymden.
Behöver du ens fråga.
Han stoppade instinktivt händerna i fickorna, skulle inte ta i henne om han så hängde från en klippa. Tyckte sig höra en hostning som kunde varit ett dolt skratt och kände en ilning av ilska längs ryggraden.
Kan inte du bara dra? Jag fattar inte ens vad du gör här?
Hon förvred ansiktet i en grotesk grimas och gav ifrån sig ett morrande ljud som till hennes stora förtjusning fick honom att rygga tillbaka.
Du blev rädd! Sa hon triumferande.
Han hade blivit skrämd. Han hade till och med blivit rädd. I det ögonblicket skulle det inte förvånat honom om hon förvandlats till en tiger mitt framför ögonen på honom. Men han skulle hellre hoppat med huvudet före nerför stupet tio gånger än erkänt det för henne.
Aldrig! Sa han ilsket. Försvinn innan jag sliter håret av dig!
Hon log. Det var precis det här hon hade väntat på, det här var anledningen till att hon kom hit från början. Hon kröp ihop för språng.
Då måste du fånga mig först. Ska vi tävla?
fredag 5 juni 2009
Utmaning 156
När jag klev av tåget upptäckte jag att resväskan var tyngre än när jag klev på. Låsen var uppbrutna. Jag samlade sig snabbt och analyserade situationen, någon hade brutit upp min väska under tågresan och lagt något däri. Jag släpade med mig väskan till en av bänkarna på perrongen och satte mig ner och funderade, kanske berodde det på det mulna vädret men jag kände mig besynnerligt lugn, bedövad på något vis eller instoppad i en skumgummimadrass. Fantasin skenade förbi bomber, mordvapen och stöldgods utan att jag riktigt förstod vad det var. Jag ruskade olustigt på mig för att vakna till och bestämde mig för att se efter vad som orsakade denna tyngd.
Det var definitivt inte vad jag väntat mig. Förbryllad lyfte jag upp den fula, dreglande hundvalpen och höll den på armlängds avstånd framför mig. Det var en sådan hund som ser ut som om den har fått flera storlekar för stort skinn, öronen var långa och den hade påsar under ögonen som om den inte sovit på väldigt länge. Dessutom luktade den illa. Till min stora förvåning så älskade jag den! Jag brydde mig inte om att fundera över vem som kommit på idén att trycka ner en ful hund i min resväska utan tog valpen under ena armen och väskan i den andra och promenerade iväg.
Det var definitivt inte vad jag väntat mig. Förbryllad lyfte jag upp den fula, dreglande hundvalpen och höll den på armlängds avstånd framför mig. Det var en sådan hund som ser ut som om den har fått flera storlekar för stort skinn, öronen var långa och den hade påsar under ögonen som om den inte sovit på väldigt länge. Dessutom luktade den illa. Till min stora förvåning så älskade jag den! Jag brydde mig inte om att fundera över vem som kommit på idén att trycka ner en ful hund i min resväska utan tog valpen under ena armen och väskan i den andra och promenerade iväg.
torsdag 4 juni 2009
Utmaning 155 - Skriv om något som engagerar dig
Jag satt här och hade skrivkramp idag när jag skulle skriva dagens utmaning. Det finns ju så himla mycket som engagerar! Utmaning 155..... tänkte jag och stirrade in i dataskärmen. Hmm. Sedan fick jag min snilleblixt, det var ju självklart, Utmaning 155 skulle handla om Utmaningar.
Jag är en präglad tävlingsmänniska och vare sig jag tävlar mot mig själv eller mot någon annan vill jag alltid vinna. Utmaningar sporrar mig att prestera och får mig att övervinna hinder jag inte trodde var möjliga. Även om det bara handlar om en löjlig frågesport i skolan kan jag känna hur adrenalintillförseln i blodet ökar och mina sinnen skärps till som om det gällde livet. Men det är inte alltid till en fördel att vara så tävlingsinriktad, när kraven på mig själv blir för höga är jag glad att jag har mina vänner som talar om att jag duger ändå. Jag tror att vi alla behöver utmaningar i livet för att stimuleras och lyckan bakom varje övervunnet problem ger oss ork att ta itu med nästa. Mitt mål var förut att bli perfekt tills en kompis till mig slog upp det ordet och visade att det betydde fulländad eller avslutad, och vem vill vara avslutad? Nu förstår jag att någon människa omöjligen kan uppnå perfektion för det finns alldeles för många utmaningar.
Jag är en präglad tävlingsmänniska och vare sig jag tävlar mot mig själv eller mot någon annan vill jag alltid vinna. Utmaningar sporrar mig att prestera och får mig att övervinna hinder jag inte trodde var möjliga. Även om det bara handlar om en löjlig frågesport i skolan kan jag känna hur adrenalintillförseln i blodet ökar och mina sinnen skärps till som om det gällde livet. Men det är inte alltid till en fördel att vara så tävlingsinriktad, när kraven på mig själv blir för höga är jag glad att jag har mina vänner som talar om att jag duger ändå. Jag tror att vi alla behöver utmaningar i livet för att stimuleras och lyckan bakom varje övervunnet problem ger oss ork att ta itu med nästa. Mitt mål var förut att bli perfekt tills en kompis till mig slog upp det ordet och visade att det betydde fulländad eller avslutad, och vem vill vara avslutad? Nu förstår jag att någon människa omöjligen kan uppnå perfektion för det finns alldeles för många utmaningar.
tisdag 2 juni 2009
Utmaning 154 - Skriv om att klättra
Berget böjde sig närmare så att dess vassa stennäsa nästan snuddade vid min och spände ögonen i mig, hotfulla röda ögon som tydligt uttryckte sin mening om dumdristiga äventyrare. Ja, ja, nickade jag skräckslaget. Jag går härifrån, jag lovar. Det svartnade för ögonen och jag insåg att berget hade ätit upp mig.
Så var det emellertid inte, jag hade bara svimmat och när jag slog upp ögonen igen möttes de av flera ängsliga par som tillhörde mina medresenärer. Sluddrande och osammanhängande försökte jag förklara att det nog inte var någon bra idé att bestiga berget, att vi borde gå tillbaka till lägret istället. Ögonen blev genast överseende, förstående för att sedan utbyta blickar i skepsis när de trodde att jag inte såg. Dess ägare hjälpte mig upp och borstade smutsen från min jacka medan de hela tiden pratade uppmuntrande med mig. Det blir nog bra ska du se, sa de gång på gång. Jag tog ett djupt andetag och förstod att det bara var att acceptera mitt öde som mat åt berget. Jag log lite för mig själv när jag tänkte på att deras sista tanke skulle vara att de borde lyssnat på mig.
Vi utrustades med selar av reseledaren, jag tyckte att de såg väl bräckliga ut för att man skulle hänga sitt liv i dem men ifrågasatte inte. Reseledaren gick fram för att visa hur man började klättra. "Nej, du kommer dö!" skrek jag inte. Orden blev hängandes ur munnen och ut kom bara ett svagt kväkande. Men berget tog honom inte, med stigande oro följde jag honom med blicken tills han klättrade ner och leende sa åt oss att göra samma sak. Aldrig i livet, ett hungrigt berg är värre än ett mättat sådant. Trots det föste de fram mig, de eländiga svikarna. Jag svalde och knep ihop ögonen i väntan på döden som kom i form av rungande skrattsalvor. Ilsket förstod jag att jag inte var död än och blängde på de skrattande vilket resulterade i att de skrattade än värre. Grrr. Jag förstod att jag inte hade något val längre och äntrade bergväggen med allvarsam högtidlighet.
Det var inte så farligt. Hade jag bara inte glömt bort att spänna selen och kommit ihåg att andas skulle det till och med gått riktigt bra. Nu svimmade jag av förvåning när berget inte slukade mig och oturligt nog var inte selen ordentligt knäppt... Men ja, det kunde varit värre.
Så var det emellertid inte, jag hade bara svimmat och när jag slog upp ögonen igen möttes de av flera ängsliga par som tillhörde mina medresenärer. Sluddrande och osammanhängande försökte jag förklara att det nog inte var någon bra idé att bestiga berget, att vi borde gå tillbaka till lägret istället. Ögonen blev genast överseende, förstående för att sedan utbyta blickar i skepsis när de trodde att jag inte såg. Dess ägare hjälpte mig upp och borstade smutsen från min jacka medan de hela tiden pratade uppmuntrande med mig. Det blir nog bra ska du se, sa de gång på gång. Jag tog ett djupt andetag och förstod att det bara var att acceptera mitt öde som mat åt berget. Jag log lite för mig själv när jag tänkte på att deras sista tanke skulle vara att de borde lyssnat på mig.
Vi utrustades med selar av reseledaren, jag tyckte att de såg väl bräckliga ut för att man skulle hänga sitt liv i dem men ifrågasatte inte. Reseledaren gick fram för att visa hur man började klättra. "Nej, du kommer dö!" skrek jag inte. Orden blev hängandes ur munnen och ut kom bara ett svagt kväkande. Men berget tog honom inte, med stigande oro följde jag honom med blicken tills han klättrade ner och leende sa åt oss att göra samma sak. Aldrig i livet, ett hungrigt berg är värre än ett mättat sådant. Trots det föste de fram mig, de eländiga svikarna. Jag svalde och knep ihop ögonen i väntan på döden som kom i form av rungande skrattsalvor. Ilsket förstod jag att jag inte var död än och blängde på de skrattande vilket resulterade i att de skrattade än värre. Grrr. Jag förstod att jag inte hade något val längre och äntrade bergväggen med allvarsam högtidlighet.
Det var inte så farligt. Hade jag bara inte glömt bort att spänna selen och kommit ihåg att andas skulle det till och med gått riktigt bra. Nu svimmade jag av förvåning när berget inte slukade mig och oturligt nog var inte selen ordentligt knäppt... Men ja, det kunde varit värre.
Utmaning 153 - Skriv om ansvara över sin egen lycka
Varsamt bar hon lyckan i sina händer. Värmen från den kittlade övertalande hennes handflator, ville komma in och bli en del av henne. Ett ord och lyckan skulle omedelbart lämna sin plats i hennes händer och sprida sig som len honung i hela hennes kropp. Men flickan stirrade utan att se. Såg rakt igenom lyckans gyllene sken, sökte sina svar någonannanstans utan att någonsin veta att hon en gång varit lyckan så nära.
torsdag 28 maj 2009
Utmaning 149 - En bild att skriva till
Badsjön låg stilla och tom. Inte ett liv så lång ögat kunde nå. Inte en krusning på den alldeles släta vattenytan som låg orörd idag, lika dystert grå som himlen. Enstaka regndroppar föll då och då i vattnet. Ljudet från dem var påtagligt i tystnaden.
Ett plötsligt läte kom att bryta stillheten. Det prasslade inifrån buskarna. Bara ett djur. Eller? Lät inte det där som något större än en räv eller en grävling? Det prasslade igen, högre den här gången och mycket riktigt. Ur buskarna klev en högrest man, smutsig efter att ha sovit på marken hela natten och full med löv och kvistar i håret. Han sträckte lite på sin stela rygg och försökte borsta bort det värsta från sina fina kläder. Såg sig sedan oroligt omkring för att konstatera att han verkligen var ensam. Ingen såg. Sjön, träden och löven såg. Ingen såg och han andades stilla ut.
Gick ut på bryggan med dröjande steg. Längst ut stannade han och betraktade sin spegelbild i den grå vattenytan. Såg en härjad och sliten man blicka tillbaka på sig själv och drog en djup suck. Sjön svarade men utan att han märkte något. Den här mannen hade varit med om så mycket att han tyckte att hela världen suckade mot honom. Frustrerad drog han handen genom håret och ögonen som såg tillbaka på honom var nu en förtvivlad mans ögon. Sjön sjöng för honom, som man sjunger för ett barn, en vaggvisa och träden stämde in, viskande. Mannen skrek ut sin sorg och bergen på andra sidan sjön svarade honom. Han tystnade för att lyssna på ekot och sjön, träden och vassen fortsatte sjunga. Sen var det som om han plötsligt samlade sig, svalde och andades lugnare. Blicken var inte längre förtvivlad utan tom som om den redan var långt borta. Ur jackfickan tog han upp en pistol.
Skottet ekade tusen gånger om och sjön, träden, vassen och löven spelade en sorgsen begravningsmarsch. Badsjön låg stilla och tom. Kanske hade ingenting hänt?
Ett plötsligt läte kom att bryta stillheten. Det prasslade inifrån buskarna. Bara ett djur. Eller? Lät inte det där som något större än en räv eller en grävling? Det prasslade igen, högre den här gången och mycket riktigt. Ur buskarna klev en högrest man, smutsig efter att ha sovit på marken hela natten och full med löv och kvistar i håret. Han sträckte lite på sin stela rygg och försökte borsta bort det värsta från sina fina kläder. Såg sig sedan oroligt omkring för att konstatera att han verkligen var ensam. Ingen såg. Sjön, träden och löven såg. Ingen såg och han andades stilla ut.
Gick ut på bryggan med dröjande steg. Längst ut stannade han och betraktade sin spegelbild i den grå vattenytan. Såg en härjad och sliten man blicka tillbaka på sig själv och drog en djup suck. Sjön svarade men utan att han märkte något. Den här mannen hade varit med om så mycket att han tyckte att hela världen suckade mot honom. Frustrerad drog han handen genom håret och ögonen som såg tillbaka på honom var nu en förtvivlad mans ögon. Sjön sjöng för honom, som man sjunger för ett barn, en vaggvisa och träden stämde in, viskande. Mannen skrek ut sin sorg och bergen på andra sidan sjön svarade honom. Han tystnade för att lyssna på ekot och sjön, träden och vassen fortsatte sjunga. Sen var det som om han plötsligt samlade sig, svalde och andades lugnare. Blicken var inte längre förtvivlad utan tom som om den redan var långt borta. Ur jackfickan tog han upp en pistol.
Skottet ekade tusen gånger om och sjön, träden, vassen och löven spelade en sorgsen begravningsmarsch. Badsjön låg stilla och tom. Kanske hade ingenting hänt?
onsdag 27 maj 2009
Utmaning 148 - 5 ord på C och en berättelse
cykel
choklad
café
chans
charm
Dagen sover än men solen är munter
Letar sig fram bland hustaken
Cykeln rullar lätt över gatsten och torg
Jag njuter av morgonen, av luften och vinden
Av att ensam cykla genom stan
Allt är så nytt, så nytt och så färskt
Som om livet bara var till för mig
Jag tror minsann
Att staden mig charmar
Flörtar och blinkar
Uppvaktar mig just idag
Doften av hägg får mig att minnas
Stockholm i sommartid
Visst är det lustigt att man glömmer på vintern
Stockholm i sommartid
choklad
café
chans
charm
Dagen sover än men solen är munter
Letar sig fram bland hustaken
Cykeln rullar lätt över gatsten och torg
Jag njuter av morgonen, av luften och vinden
Av att ensam cykla genom stan
Allt är så nytt, så nytt och så färskt
Som om livet bara var till för mig
Jag tror minsann
Att staden mig charmar
Flörtar och blinkar
Uppvaktar mig just idag
Doften av hägg får mig att minnas
Stockholm i sommartid
Visst är det lustigt att man glömmer på vintern
Stockholm i sommartid
tisdag 26 maj 2009
Utmaning 147 - Skriv om en krydda
Som en fjäril slog hon ut ur sin puppa om mornarna. Slätade ut sina skrynkliga vingar, synade dem med samma nyfikenhet varje dag. Hon fladdrade försiktigt med dem för att se om de bar och märkte som alltid att hon inte behövt oroa sig. Lät sig föras med den ljumma vårvinden, sniffade i luften efter de saftigaste nektarna och slog sig ner mellan kronbladen på en särskilt vacker kamomill. Satt där en stund och sög i sig söta nektar tills en plötslig skugga tornade upp sig framför henne. Hon brydde sig inte om att identifiera hotet utan gav sig kvickt iväg istället för att ta några risker.
Glatt nynnande fladdrade hon vidare över åkrar och blomsterängar nöjd över att ha kommit undan. En stilig, ung man satt på en parkbänk och njöt av solen. Hon fick en plötslig lust att skoja lite, kände sig modig och ovanligt djärv idag och flög därför fram till honom. Gav sitt yttersta för att imponera, spexade och gjorde konster men den unge mannen verkade inte märka något. Förargad men fast besluten att inte ge upp flög hon fram och satte sig på hans axel, viftade förföriskt med vingarna och kittlade honom på halsen med sina känselspröt. Det märkte han och tog sig om halsen för att befria sig från det som irriterande. Hon vek hastigt undan för att slippa bli mosad och satte sig istället på mannens näsa så att han skulle kunna se henne.
Satt där medan han glodde förvånat och log åt sin egen djärvhet. Fladdrade upp igen, sneglade som hastigast på mannen för att bedöma om hon hade hans fulla uppmärksamhet innan hon gjorde en trippelsaltomortal i luften följd av en halsbrytande djupdykning. Den här gången var mannen synbart imponerad och hon fnissade för sig själv, flög fram och gav honom en kyss på munnen men rodnande sedan och måste vända sig bort. Vågade inte se på honom och slog vingarna för ögonen. Hon kikade försiktigt över kanten och mötte hans blick, såg att han log och andades lättad ut.
Men nu började det skymma, snart skulle hennes liv vara över. Kände paniken komma krypande, det fick inte ta slut nu, inte nu när hon hittat sitt livs kärlek. Det tidigare pirret hon känt av att vara förälskad förvandlades till en våg av sorg. Med en högljudd snyftning och utan att möta mannens blick snuddade hon hastigt vid hans läppar och vände honom ryggen. Farväl min kärlek nu ses vi aldrig mer.
Glatt nynnande fladdrade hon vidare över åkrar och blomsterängar nöjd över att ha kommit undan. En stilig, ung man satt på en parkbänk och njöt av solen. Hon fick en plötslig lust att skoja lite, kände sig modig och ovanligt djärv idag och flög därför fram till honom. Gav sitt yttersta för att imponera, spexade och gjorde konster men den unge mannen verkade inte märka något. Förargad men fast besluten att inte ge upp flög hon fram och satte sig på hans axel, viftade förföriskt med vingarna och kittlade honom på halsen med sina känselspröt. Det märkte han och tog sig om halsen för att befria sig från det som irriterande. Hon vek hastigt undan för att slippa bli mosad och satte sig istället på mannens näsa så att han skulle kunna se henne.
Satt där medan han glodde förvånat och log åt sin egen djärvhet. Fladdrade upp igen, sneglade som hastigast på mannen för att bedöma om hon hade hans fulla uppmärksamhet innan hon gjorde en trippelsaltomortal i luften följd av en halsbrytande djupdykning. Den här gången var mannen synbart imponerad och hon fnissade för sig själv, flög fram och gav honom en kyss på munnen men rodnande sedan och måste vända sig bort. Vågade inte se på honom och slog vingarna för ögonen. Hon kikade försiktigt över kanten och mötte hans blick, såg att han log och andades lättad ut.
Men nu började det skymma, snart skulle hennes liv vara över. Kände paniken komma krypande, det fick inte ta slut nu, inte nu när hon hittat sitt livs kärlek. Det tidigare pirret hon känt av att vara förälskad förvandlades till en våg av sorg. Med en högljudd snyftning och utan att möta mannens blick snuddade hon hastigt vid hans läppar och vände honom ryggen. Farväl min kärlek nu ses vi aldrig mer.
måndag 25 maj 2009
Utmaning 146 - Skriv till temat Den blomstertid...
Sommarlov, det är nog det vackraste ordet som finns
Ordet smälter som jordgubbsglass i munnen
Klingar ljuvligt till vinjetten till sommar i P1
Doftar av prästkrage, vallmo och kaprifol
Ser ut som en dag vid stranden
Därför skriver jag det flera gånger om,
I hopp om att sommaren ska komma snabbare
Ordet smälter som jordgubbsglass i munnen
Klingar ljuvligt till vinjetten till sommar i P1
Doftar av prästkrage, vallmo och kaprifol
Ser ut som en dag vid stranden
Därför skriver jag det flera gånger om,
I hopp om att sommaren ska komma snabbare
söndag 24 maj 2009
Utmaning 145 - Skriv om en våg
Naturkrafter är saker som inte går att hejda även om man inte vill ha dem. Lea var en sådan. Hon hade inte försynt traskat in i mitt liv utan kommit likt en flodvåg eller en orkan. Flodvågen Lea fullkomligt översvämmade vårt annars så hemtrevliga hus, jag fick inte längre plats och flydde upp på vinden.
Där låg jag och iakttog hennes vilda framfart genom luckan, tänkte att jag minsann aldrig önskat mig någon syster, än mindre en sådan som Lea. Det enda man kunde säga till hennes fördel var att hon var vacker att skåda - på betryggande avstånd förstås. Hon hade vackra, kanelfärgade ögon, burrigt brunt hår och hennes söta lilla näsa täcktes av gyllene fräknar. Men hon var elak, hånfull och bitter. Drog sig aldrig för att komma med spydiga kommentarer eller öppet visa sitt förakt.
Jag försökte hela tiden att behärska mig när ilskan flammade upp, tog ett djupt andetag och påminde mig om att det var synd om henne och att hon mist hela sin familj. Men när hon dag efter dag fortsatte retas och håna mig glömde jag allt sådant och lät hatet härja fritt. Gav tillbaka på hennes elakheter och tillät mig själv att munhuggas istället för att vända mig bort och låtsas som om jag inget hört.
Såsmåning om blev det till en lek, hatet fanns där fortfarande men båda två njöt vi av att låta ilskan duellera med full kraft. Det var ett spel utan dess like, på blodigaste allvar och som inte sällan slutade i våld, samtidigt som det framkallade ett beroende så starkt att jag hängde mitt liv på min motståndare.
Därför kom det sig så att Lea blev den person jag kom att värdera högst. Fastän vi hyste den djupaste avsky till varandra var hon den som jag trivdes bäst i sällskap med.
Där låg jag och iakttog hennes vilda framfart genom luckan, tänkte att jag minsann aldrig önskat mig någon syster, än mindre en sådan som Lea. Det enda man kunde säga till hennes fördel var att hon var vacker att skåda - på betryggande avstånd förstås. Hon hade vackra, kanelfärgade ögon, burrigt brunt hår och hennes söta lilla näsa täcktes av gyllene fräknar. Men hon var elak, hånfull och bitter. Drog sig aldrig för att komma med spydiga kommentarer eller öppet visa sitt förakt.
Jag försökte hela tiden att behärska mig när ilskan flammade upp, tog ett djupt andetag och påminde mig om att det var synd om henne och att hon mist hela sin familj. Men när hon dag efter dag fortsatte retas och håna mig glömde jag allt sådant och lät hatet härja fritt. Gav tillbaka på hennes elakheter och tillät mig själv att munhuggas istället för att vända mig bort och låtsas som om jag inget hört.
Såsmåning om blev det till en lek, hatet fanns där fortfarande men båda två njöt vi av att låta ilskan duellera med full kraft. Det var ett spel utan dess like, på blodigaste allvar och som inte sällan slutade i våld, samtidigt som det framkallade ett beroende så starkt att jag hängde mitt liv på min motståndare.
Därför kom det sig så att Lea blev den person jag kom att värdera högst. Fastän vi hyste den djupaste avsky till varandra var hon den som jag trivdes bäst i sällskap med.
tisdag 19 maj 2009
Utmaning 140 - Skriv om ett brott
Junikvällen var ljum och sovrumsfönstret till Karlbergs stod på glänt. Elina bet sig i läppen medan hon funderade, var de vakna så skulle hon ju åka fast. Kunde inte komma på något påtagligare än att brottslingen skulle sticka in huvudet genom fönstret där de låg vakna. Hon log vid tanken men sköt den sen åt sidan. Hade ju gjort det här massvis av gånger, inte kunde det väl vara så svårt? Och turen var på hennes sida ikväll, alldeles intill fönstret stod ett knotigt gammalt äppelträd. Hon visslade lågt, perfekt!
Vigt klättrade Elina upp i trädet och när hon var i jämnhöjd med övervåningen hasade hon sig ut på en lång gren och tog sikte på den fladdrande vita gardinen i fönstret. Sedan blev det lite knepigt, när hon var längst ut på grenen var det fortfarande en halvmeter kvar till fönstret och inte kunde hon hoppa, var de inte redan vakna skulle de säkerligen bli det då. Men hon var inte sen att komma med en lösning.
Försiktigt hasade hon sig ännu lite längre ut, grenen knakade oroväckande. Nåja, det fick duga. Hon sträckte fram armarna framför sig och greppade fönsterkarmen. Det krävdes hela hennes armstyrka för att hålla kvar när hon gled av grenen och hängde i armarna från fönstret. Hon hävde sig upp så att hon låg på mage i fönstret och höll andan, lyssnade. Tyckte sig höra ett dovt snarkande från ena ändan av det mörka rummet. Ljudlöst, likt en orm gled Elina ner på golvet och ålade sig mot dörren, lyssnade igen. Jodå, hon kunde fortfarande höra snarkningar. Långsamt tog hon sig upp på fötter och tryckte försiktigt ner handtaget till sovrumsdörren. Lyckligtvis gled dörren upp utan gnissel och hon smög ut i något som liknade ett vardagsrum.
Ett ögonblick stod Elina handfallen, hon hade lyckats ta sig in, det var det som var viktigast men hon måste ha med sig en trofé… Hon såg sig omkring efter något passande, började bli stressad nu och ville ta sig ut så fort som möjligt. Ett försynt jamande bakifrån och hon snurrade hastigt runt som om hon blivit tagen på bar gärning. En katt! Utan att tänka sig för om det verkligen var så smart grep hon katten om nacken och lyfte upp den i famnen. Den skulle hon ha som trofé. Hon skulle precis vända sig om och gå när handtaget till sovrumsdörren trycktes ner…
Vigt klättrade Elina upp i trädet och när hon var i jämnhöjd med övervåningen hasade hon sig ut på en lång gren och tog sikte på den fladdrande vita gardinen i fönstret. Sedan blev det lite knepigt, när hon var längst ut på grenen var det fortfarande en halvmeter kvar till fönstret och inte kunde hon hoppa, var de inte redan vakna skulle de säkerligen bli det då. Men hon var inte sen att komma med en lösning.
Försiktigt hasade hon sig ännu lite längre ut, grenen knakade oroväckande. Nåja, det fick duga. Hon sträckte fram armarna framför sig och greppade fönsterkarmen. Det krävdes hela hennes armstyrka för att hålla kvar när hon gled av grenen och hängde i armarna från fönstret. Hon hävde sig upp så att hon låg på mage i fönstret och höll andan, lyssnade. Tyckte sig höra ett dovt snarkande från ena ändan av det mörka rummet. Ljudlöst, likt en orm gled Elina ner på golvet och ålade sig mot dörren, lyssnade igen. Jodå, hon kunde fortfarande höra snarkningar. Långsamt tog hon sig upp på fötter och tryckte försiktigt ner handtaget till sovrumsdörren. Lyckligtvis gled dörren upp utan gnissel och hon smög ut i något som liknade ett vardagsrum.
Ett ögonblick stod Elina handfallen, hon hade lyckats ta sig in, det var det som var viktigast men hon måste ha med sig en trofé… Hon såg sig omkring efter något passande, började bli stressad nu och ville ta sig ut så fort som möjligt. Ett försynt jamande bakifrån och hon snurrade hastigt runt som om hon blivit tagen på bar gärning. En katt! Utan att tänka sig för om det verkligen var så smart grep hon katten om nacken och lyfte upp den i famnen. Den skulle hon ha som trofé. Hon skulle precis vända sig om och gå när handtaget till sovrumsdörren trycktes ner…
måndag 18 maj 2009
Utmaning 139 - Skriv om att låna något
- Självklart får du låna
Allt mitt är ditt
Men jag vill ha igen det - i samma skick
- Javisst, då säger vi så
Ha det bra
Och så går jag då
Tänk att man glömmer så fort
En svala flög in genom örat
Men byggde aldrig bo
Han tog andra vägen ut igen
Löftet borta med vinden
Dagen då lånat ska lämnas åter nalkas
Då den som slarvat ska få sitt straff
- Du lånade mitt förtroende och hjärta
Båda har du förbrukat med vårdslöshet
Nu jag ditt samvete tar som gisslan
Men när du är värd det ska du renat få det åter
Ty, jag tar vara på lånta varor
Allt mitt är ditt
Men jag vill ha igen det - i samma skick
- Javisst, då säger vi så
Ha det bra
Och så går jag då
Tänk att man glömmer så fort
En svala flög in genom örat
Men byggde aldrig bo
Han tog andra vägen ut igen
Löftet borta med vinden
Dagen då lånat ska lämnas åter nalkas
Då den som slarvat ska få sitt straff
- Du lånade mitt förtroende och hjärta
Båda har du förbrukat med vårdslöshet
Nu jag ditt samvete tar som gisslan
Men när du är värd det ska du renat få det åter
Ty, jag tar vara på lånta varor
söndag 17 maj 2009
Utmaning 138 - Skriv om luft
I en såpbubbla som ett litet barn har blåst svävar jag genom stan.
Jag är luft.
Jag är en liten del av mig själv som flyger i just den här bubblan just idag.
Vart vinden än bär mig ser jag mig själv.
Hur jag hjälper människorna att leva, hur växterna hjälper mig att leva, hur vi alla hjälper varandra.
Är det inte fantastiskt?
Jag är luft.
Jag är en liten del av mig själv som flyger i just den här bubblan just idag.
Vart vinden än bär mig ser jag mig själv.
Hur jag hjälper människorna att leva, hur växterna hjälper mig att leva, hur vi alla hjälper varandra.
Är det inte fantastiskt?
Utmaning 136 - Skriv om att stå i strålkastarljuset
Med bävan öppnade jag den knarrande ekporten och steg in i den gamla teatersalongen. I ljusgatan från dörren som jag lämnat på glänt dansade dammkornen sin glädje över att äntligen få slippa ut. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid dunklet och inte förrän de gjort det kunde jag se mig omkring. På något sätt hade jag varit förberedd på det värsta så när mina ögon nu systematiskt granskade området fanns där inga häftiga inandningar eller förfärade utrop utan bara lugnt konstaterande.
Teatern hade en gång varit en plats för de allra största föreställningarna och jag drabbades plötsligt av en besynnerlig sorg, som om teatern vore ett bortglömt gosedjur och såg på mig med olyckliga knappögon liksom undrande varför den blivit åsidosatt. Jag skakade olustigt på mig, det var inte likt mig att vara så sentimental, det måste vara stämningen här inne som bokstavligen gick att ta på. Jag gick längs bänkraderna med handen vilande på de släta träsitsarna, stegen som i annat fall skulle ekat ordentligt med tanke på akustiken lät dämpade på grund av det tjocka lager damm som täckte golvet. Jag kände mig ivrig och förväntansfull, nästan som en unge i gottefabriken och det kliade i fingrarna efter att få börja rusta. Det här stället hade sådanda möjligheter!
Medan jag gick upp mot scenen föreställde jag mig teatern fullsatt och fylld av ljus, undrade hur länge sen det varit. Jag äntrade det knarrande scengolvet och fick en plötslig lust att dra för den gamla sammetsridån som fortfarande hängde kvar. Förhängena gled lätt ihop när jag drog i repet som om det varit igår de senast användes och inte för tjugo år sedan. Med bultande hjärta följde jag en ingivelse och trädde in i mörkret bakom ridån. I det ögonblicket kände jag mig mer levande en någonsin. För första gången på flera år var jag hel. Jag kände hjärtat bulta i bröstet, kände blodet strömma hett och snabbt genom ådrorna igen. Ridån gled isär. Beslutsamt drog jag ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag gick ut i strålkastarljuset.
Teatern hade en gång varit en plats för de allra största föreställningarna och jag drabbades plötsligt av en besynnerlig sorg, som om teatern vore ett bortglömt gosedjur och såg på mig med olyckliga knappögon liksom undrande varför den blivit åsidosatt. Jag skakade olustigt på mig, det var inte likt mig att vara så sentimental, det måste vara stämningen här inne som bokstavligen gick att ta på. Jag gick längs bänkraderna med handen vilande på de släta träsitsarna, stegen som i annat fall skulle ekat ordentligt med tanke på akustiken lät dämpade på grund av det tjocka lager damm som täckte golvet. Jag kände mig ivrig och förväntansfull, nästan som en unge i gottefabriken och det kliade i fingrarna efter att få börja rusta. Det här stället hade sådanda möjligheter!
Medan jag gick upp mot scenen föreställde jag mig teatern fullsatt och fylld av ljus, undrade hur länge sen det varit. Jag äntrade det knarrande scengolvet och fick en plötslig lust att dra för den gamla sammetsridån som fortfarande hängde kvar. Förhängena gled lätt ihop när jag drog i repet som om det varit igår de senast användes och inte för tjugo år sedan. Med bultande hjärta följde jag en ingivelse och trädde in i mörkret bakom ridån. I det ögonblicket kände jag mig mer levande en någonsin. För första gången på flera år var jag hel. Jag kände hjärtat bulta i bröstet, kände blodet strömma hett och snabbt genom ådrorna igen. Ridån gled isär. Beslutsamt drog jag ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag gick ut i strålkastarljuset.
torsdag 14 maj 2009
Utmaning 135 15 maj - Skriv om att påverka
Nej, tänkte jag. Jag hade redan bestämt mig och jag skulle inte ändra mig det visste jag. Det var sen kväll och jag stod i badrummet, frenetiskt borstande mina tänder. Det hade jag gjort i säkert tio minuter redan och vid det här laget hade jag antagligen tänder som utan att skämmas kunde stoltsera i en reklam för Colgate. Men det var inte därför jag skrubbade så ivrigt. Nej anledningen var den simpla att min hjärnverksamhet fungerade bättre då och den här kvällen var jag verkligen i behov av att tänka. Nu hade jag bestämt mig - jag skulle inte gå på min brors begravning. Jag spottade i handfatet och sköljde tandborsten noga innan jag stoppade tillbaka den i muggen. Jag var på väg att vända mig om för att gå när jag hejdade mig mitt i rörelsen.
I muggen på hyllan ovanför handfatet hade det funnits fyra tandborstar och inte tre som motsvarade till det nuvarande antalet i familjen. Den fjärde, gröna tandborsten skulle inte finnas där. Jag tog upp den och studerade de slitna stråna, ville slänga den men kunde inte riktigt. Jag tittade upp och såg mig själv i spegeln med en tandborste i handen. Var mina ögon verkligen sådär sorgsna?
Då, plötsligt stod han där och tittade över min axel, han var så lik sig att jag måste dra efter andan. De gröna ögonen, det sandfärgade håret med luggen som alltid föll ner i ögonen och skrattgropen i kinden när han log. Nu skrattade han och puttade mig lekfullt i sidan, han hade alltid tyckt att jag oroade mig för mycket. Förvånad mötte jag min blick i spegeln och upptäckte att mina ögon var alldeles torra i ett ögonblick som borde fått dem att svämma över.
Plötsligt var han överallt; han låg i badkaret och läste någon av sina gamla serietidningar, han stod nonchalant lutad mot väggen med en handduk om höfterna och droppande hår, han rakade sig framför spegeln medan han visslade ”don´t worry be happy”. Jag var vettskrämd men känslan av glädje var starkare och nu grät jag en flod av lycka och sorg på samma gång.
Jag lämnade badrummet med en känsla av lättnad, det kändes skönt att ha fattat ett beslut.
I muggen på hyllan ovanför handfatet hade det funnits fyra tandborstar och inte tre som motsvarade till det nuvarande antalet i familjen. Den fjärde, gröna tandborsten skulle inte finnas där. Jag tog upp den och studerade de slitna stråna, ville slänga den men kunde inte riktigt. Jag tittade upp och såg mig själv i spegeln med en tandborste i handen. Var mina ögon verkligen sådär sorgsna?
Då, plötsligt stod han där och tittade över min axel, han var så lik sig att jag måste dra efter andan. De gröna ögonen, det sandfärgade håret med luggen som alltid föll ner i ögonen och skrattgropen i kinden när han log. Nu skrattade han och puttade mig lekfullt i sidan, han hade alltid tyckt att jag oroade mig för mycket. Förvånad mötte jag min blick i spegeln och upptäckte att mina ögon var alldeles torra i ett ögonblick som borde fått dem att svämma över.
Plötsligt var han överallt; han låg i badkaret och läste någon av sina gamla serietidningar, han stod nonchalant lutad mot väggen med en handduk om höfterna och droppande hår, han rakade sig framför spegeln medan han visslade ”don´t worry be happy”. Jag var vettskrämd men känslan av glädje var starkare och nu grät jag en flod av lycka och sorg på samma gång.
Jag lämnade badrummet med en känsla av lättnad, det kändes skönt att ha fattat ett beslut.
Utmaning 134 14 maj - Bild på ett brev
Käresta!
Sakna mig inte. Ett år går så fort. Jag vet det kan kännas evighetslångt i januaris bittra kyla men snart kommer våren,
dina sorger rinner iväg med forsen och du slår ut som den vackraste tusensköna.
Jag ska känna din doft och tänka på dig min blomma.
I sommarens värme är det lätt att glömma men glöm mig för all del inte.
Låt mig krypa ner i din ficka och vila där som din tillgivne kattunge tills vi mötas igen.
Hösten nalkas med all dess prakt.
Plocka ett höstlöv och döp det efter mig.
När lövet vissnar och faller sönder blir ditt hjärta lika grått som himlen och längtan allt svårare. Men då är jag nära.
Den första snöflingan som faller är mitt öra och nästa mitt öga
Fånga dem på din tunga där jag vill vara men inte kan
Julafton är återföreningens dag, om det ditt leende ska skvallra
Vänta med tålamod min kära men se till att inte bli sen
För när kvällen kommer och mörkret faller för livets ögon ska du vakna
Min käresta, jag väntar på dig under misteln
/Din för alltid trogna
Sakna mig inte. Ett år går så fort. Jag vet det kan kännas evighetslångt i januaris bittra kyla men snart kommer våren,
dina sorger rinner iväg med forsen och du slår ut som den vackraste tusensköna.
Jag ska känna din doft och tänka på dig min blomma.
I sommarens värme är det lätt att glömma men glöm mig för all del inte.
Låt mig krypa ner i din ficka och vila där som din tillgivne kattunge tills vi mötas igen.
Hösten nalkas med all dess prakt.
Plocka ett höstlöv och döp det efter mig.
När lövet vissnar och faller sönder blir ditt hjärta lika grått som himlen och längtan allt svårare. Men då är jag nära.
Den första snöflingan som faller är mitt öra och nästa mitt öga
Fånga dem på din tunga där jag vill vara men inte kan
Julafton är återföreningens dag, om det ditt leende ska skvallra
Vänta med tålamod min kära men se till att inte bli sen
För när kvällen kommer och mörkret faller för livets ögon ska du vakna
Min käresta, jag väntar på dig under misteln
/Din för alltid trogna
onsdag 13 maj 2009
Utmaning 133 13 maj - Skriv om att krossa ett hjärta
Ett krossat hjärta blir aldrig helt igen. Du kan plåstra och laga bäst du vill men ärren finns alltid kvar. Alltid. Tiden läker alla sår säger man, men jag vet bättre, jag vet att det slutar blöda efter ett tag men ärren finns alltid kvar. Alltid.
Utmaning 131 11 maj - Skriv om en måndag att längta till
Å, låt helgen ta slut, låt mig vakna upp till en måndag igen.
Verkligheten överträffar livet flera gånger om,
fråga därför inte efter dess mening.
Du lever i den.
Verkligheten överträffar livet flera gånger om,
fråga därför inte efter dess mening.
Du lever i den.
Utmaning 120 30 april - Skriv ett tacktal till vintern
Farväl du vackra vinter nu lämnar du oss för den här gången.
Inte sörjer vi dig.
Tvärtom hånas du, förolämpas och förtalas tills du äntligen tar till flykten och vi skrattande följer dig med blicken.
Glömt är alla de soliga vinterdagar med gnistrande snö du så generöst skänkt oss, eller de trivsamma kvällarna framför brasan ihop med familjen, när nordanvinden tjuter kring stugknuten.
Nej, det kan inte vara särskilt tacksamt att vara vinter, ändå ställer du tappert upp år efter år.
Visserligen får du dina glänsardagar, när den sköna sommaren gått till ända och vi längtar efter att få krypa in under ditt skyddande täcke gläds vi åt de första snöflingorna som sakta dalar ner utanför fönstret.
Men då minsann ska du dröja, tvekande ståendes i dörren som för att hålla oss på halster innan du biter dig fast likt en blodigel utan att lossa ditt grepp förrän varenda tillstymmelse till vinterglädje är borta.
Kanske du borde organisera dig bättre, vinter.
Till slut ville jag bara uttrycka min tacksamhet och önskar dig all lycka och välgång vart du än befinner dig nu och hoppas att du kommer igen nästa år.
Inte sörjer vi dig.
Tvärtom hånas du, förolämpas och förtalas tills du äntligen tar till flykten och vi skrattande följer dig med blicken.
Glömt är alla de soliga vinterdagar med gnistrande snö du så generöst skänkt oss, eller de trivsamma kvällarna framför brasan ihop med familjen, när nordanvinden tjuter kring stugknuten.
Nej, det kan inte vara särskilt tacksamt att vara vinter, ändå ställer du tappert upp år efter år.
Visserligen får du dina glänsardagar, när den sköna sommaren gått till ända och vi längtar efter att få krypa in under ditt skyddande täcke gläds vi åt de första snöflingorna som sakta dalar ner utanför fönstret.
Men då minsann ska du dröja, tvekande ståendes i dörren som för att hålla oss på halster innan du biter dig fast likt en blodigel utan att lossa ditt grepp förrän varenda tillstymmelse till vinterglädje är borta.
Kanske du borde organisera dig bättre, vinter.
Till slut ville jag bara uttrycka min tacksamhet och önskar dig all lycka och välgång vart du än befinner dig nu och hoppas att du kommer igen nästa år.
Utmaning 109 19 april - Skriv om hunger
Att hungern kunde övermanna en så totalt. Tvingade allt förnuft åt sidan och gjorde det omöjligt att tänka. Frambringade djupt begravda instinkter, förvandlade mig till det djur vi alla bär. Borde ha försvagat mig och mattat mina möjligheter att nå tillfredsställelse men gav mig styrka, utsikt att övervinna den. Gjorde mig medveten om min enda chans och i ett djuriskt språng tog jag den.
tisdag 12 maj 2009
Välkommen du sällsynte läsare
Den här bloggen har jag skapat för att följa utmaningarna på SkrivPuff
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
