Utmaning 149 - En bild att skriva till

Badsjön låg stilla och tom. Inte ett liv så lång ögat kunde nå. Inte en krusning på den alldeles släta vattenytan som låg orörd idag, lika dystert grå som himlen. Enstaka regndroppar föll då och då i vattnet. Ljudet från dem var påtagligt i tystnaden.

Ett plötsligt läte kom att bryta stillheten. Det prasslade inifrån buskarna. Bara ett djur. Eller? Lät inte det där som något större än en räv eller en grävling? Det prasslade igen, högre den här gången och mycket riktigt. Ur buskarna klev en högrest man, smutsig efter att ha sovit på marken hela natten och full med löv och kvistar i håret. Han sträckte lite på sin stela rygg och försökte borsta bort det värsta från sina fina kläder. Såg sig sedan oroligt omkring för att konstatera att han verkligen var ensam. Ingen såg. Sjön, träden och löven såg. Ingen såg och han andades stilla ut.

Gick ut på bryggan med dröjande steg. Längst ut stannade han och betraktade sin spegelbild i den grå vattenytan. Såg en härjad och sliten man blicka tillbaka på sig själv och drog en djup suck. Sjön svarade men utan att han märkte något. Den här mannen hade varit med om så mycket att han tyckte att hela världen suckade mot honom. Frustrerad drog han handen genom håret och ögonen som såg tillbaka på honom var nu en förtvivlad mans ögon. Sjön sjöng för honom, som man sjunger för ett barn, en vaggvisa och träden stämde in, viskande. Mannen skrek ut sin sorg och bergen på andra sidan sjön svarade honom. Han tystnade för att lyssna på ekot och sjön, träden och vassen fortsatte sjunga. Sen var det som om han plötsligt samlade sig, svalde och andades lugnare. Blicken var inte längre förtvivlad utan tom som om den redan var långt borta. Ur jackfickan tog han upp en pistol.

Skottet ekade tusen gånger om och sjön, träden, vassen och löven spelade en sorgsen begravningsmarsch. Badsjön låg stilla och tom. Kanske hade ingenting hänt?

Utmaning 148 - 5 ord på C och en berättelse

cykel
choklad
café
chans
charm

Dagen sover än men solen är munter

Letar sig fram bland hustaken

Cykeln rullar lätt över gatsten och torg

Jag njuter av morgonen, av luften och vinden

Av att ensam cykla genom stan

Allt är så nytt, så nytt och så färskt

Som om livet bara var till för mig

Jag tror minsann

Att staden mig charmar

Flörtar och blinkar

Uppvaktar mig just idag

Doften av hägg får mig att minnas

Stockholm i sommartid

Visst är det lustigt att man glömmer på vintern

Stockholm i sommartid

Utmaning 147 - Skriv om en krydda

Som en fjäril slog hon ut ur sin puppa om mornarna. Slätade ut sina skrynkliga vingar, synade dem med samma nyfikenhet varje dag. Hon fladdrade försiktigt med dem för att se om de bar och märkte som alltid att hon inte behövt oroa sig. Lät sig föras med den ljumma vårvinden, sniffade i luften efter de saftigaste nektarna och slog sig ner mellan kronbladen på en särskilt vacker kamomill. Satt där en stund och sög i sig söta nektar tills en plötslig skugga tornade upp sig framför henne. Hon brydde sig inte om att identifiera hotet utan gav sig kvickt iväg istället för att ta några risker.

Glatt nynnande fladdrade hon vidare över åkrar och blomsterängar nöjd över att ha kommit undan. En stilig, ung man satt på en parkbänk och njöt av solen. Hon fick en plötslig lust att skoja lite, kände sig modig och ovanligt djärv idag och flög därför fram till honom. Gav sitt yttersta för att imponera, spexade och gjorde konster men den unge mannen verkade inte märka något. Förargad men fast besluten att inte ge upp flög hon fram och satte sig på hans axel, viftade förföriskt med vingarna och kittlade honom på halsen med sina känselspröt. Det märkte han och tog sig om halsen för att befria sig från det som irriterande. Hon vek hastigt undan för att slippa bli mosad och satte sig istället på mannens näsa så att han skulle kunna se henne.

Satt där medan han glodde förvånat och log åt sin egen djärvhet. Fladdrade upp igen, sneglade som hastigast på mannen för att bedöma om hon hade hans fulla uppmärksamhet innan hon gjorde en trippelsaltomortal i luften följd av en halsbrytande djupdykning. Den här gången var mannen synbart imponerad och hon fnissade för sig själv, flög fram och gav honom en kyss på munnen men rodnande sedan och måste vända sig bort. Vågade inte se på honom och slog vingarna för ögonen. Hon kikade försiktigt över kanten och mötte hans blick, såg att han log och andades lättad ut.

Men nu började det skymma, snart skulle hennes liv vara över. Kände paniken komma krypande, det fick inte ta slut nu, inte nu när hon hittat sitt livs kärlek. Det tidigare pirret hon känt av att vara förälskad förvandlades till en våg av sorg. Med en högljudd snyftning och utan att möta mannens blick snuddade hon hastigt vid hans läppar och vände honom ryggen. Farväl min kärlek nu ses vi aldrig mer.

Utmaning 146 - Skriv till temat Den blomstertid...

Sommarlov, det är nog det vackraste ordet som finns

Ordet smälter som jordgubbsglass i munnen

Klingar ljuvligt till vinjetten till sommar i P1

Doftar av prästkrage, vallmo och kaprifol

Ser ut som en dag vid stranden

Därför skriver jag det flera gånger om,

I hopp om att sommaren ska komma snabbare

Utmaning 145 - Skriv om en våg

Naturkrafter är saker som inte går att hejda även om man inte vill ha dem. Lea var en sådan. Hon hade inte försynt traskat in i mitt liv utan kommit likt en flodvåg eller en orkan. Flodvågen Lea fullkomligt översvämmade vårt annars så hemtrevliga hus, jag fick inte längre plats och flydde upp på vinden.

Där låg jag och iakttog hennes vilda framfart genom luckan, tänkte att jag minsann aldrig önskat mig någon syster, än mindre en sådan som Lea. Det enda man kunde säga till hennes fördel var att hon var vacker att skåda - på betryggande avstånd förstås. Hon hade vackra, kanelfärgade ögon, burrigt brunt hår och hennes söta lilla näsa täcktes av gyllene fräknar. Men hon var elak, hånfull och bitter. Drog sig aldrig för att komma med spydiga kommentarer eller öppet visa sitt förakt.

Jag försökte hela tiden att behärska mig när ilskan flammade upp, tog ett djupt andetag och påminde mig om att det var synd om henne och att hon mist hela sin familj. Men när hon dag efter dag fortsatte retas och håna mig glömde jag allt sådant och lät hatet härja fritt. Gav tillbaka på hennes elakheter och tillät mig själv att munhuggas istället för att vända mig bort och låtsas som om jag inget hört.

Såsmåning om blev det till en lek, hatet fanns där fortfarande men båda två njöt vi av att låta ilskan duellera med full kraft. Det var ett spel utan dess like, på blodigaste allvar och som inte sällan slutade i våld, samtidigt som det framkallade ett beroende så starkt att jag hängde mitt liv på min motståndare.

Därför kom det sig så att Lea blev den person jag kom att värdera högst. Fastän vi hyste den djupaste avsky till varandra var hon den som jag trivdes bäst i sällskap med.

Utmaning 140 - Skriv om ett brott

Junikvällen var ljum och sovrumsfönstret till Karlbergs stod på glänt. Elina bet sig i läppen medan hon funderade, var de vakna så skulle hon ju åka fast. Kunde inte komma på något påtagligare än att brottslingen skulle sticka in huvudet genom fönstret där de låg vakna. Hon log vid tanken men sköt den sen åt sidan. Hade ju gjort det här massvis av gånger, inte kunde det väl vara så svårt? Och turen var på hennes sida ikväll, alldeles intill fönstret stod ett knotigt gammalt äppelträd. Hon visslade lågt, perfekt!

Vigt klättrade Elina upp i trädet och när hon var i jämnhöjd med övervåningen hasade hon sig ut på en lång gren och tog sikte på den fladdrande vita gardinen i fönstret. Sedan blev det lite knepigt, när hon var längst ut på grenen var det fortfarande en halvmeter kvar till fönstret och inte kunde hon hoppa, var de inte redan vakna skulle de säkerligen bli det då. Men hon var inte sen att komma med en lösning.

Försiktigt hasade hon sig ännu lite längre ut, grenen knakade oroväckande. Nåja, det fick duga. Hon sträckte fram armarna framför sig och greppade fönsterkarmen. Det krävdes hela hennes armstyrka för att hålla kvar när hon gled av grenen och hängde i armarna från fönstret. Hon hävde sig upp så att hon låg på mage i fönstret och höll andan, lyssnade. Tyckte sig höra ett dovt snarkande från ena ändan av det mörka rummet. Ljudlöst, likt en orm gled Elina ner på golvet och ålade sig mot dörren, lyssnade igen. Jodå, hon kunde fortfarande höra snarkningar. Långsamt tog hon sig upp på fötter och tryckte försiktigt ner handtaget till sovrumsdörren. Lyckligtvis gled dörren upp utan gnissel och hon smög ut i något som liknade ett vardagsrum.

Ett ögonblick stod Elina handfallen, hon hade lyckats ta sig in, det var det som var viktigast men hon måste ha med sig en trofé… Hon såg sig omkring efter något passande, började bli stressad nu och ville ta sig ut så fort som möjligt. Ett försynt jamande bakifrån och hon snurrade hastigt runt som om hon blivit tagen på bar gärning. En katt! Utan att tänka sig för om det verkligen var så smart grep hon katten om nacken och lyfte upp den i famnen. Den skulle hon ha som trofé. Hon skulle precis vända sig om och gå när handtaget till sovrumsdörren trycktes ner…

Utmaning 139 - Skriv om att låna något

- Självklart får du låna
Allt mitt är ditt
Men jag vill ha igen det - i samma skick

- Javisst, då säger vi så
Ha det bra
Och så går jag då

Tänk att man glömmer så fort
En svala flög in genom örat
Men byggde aldrig bo
Han tog andra vägen ut igen
Löftet borta med vinden

Dagen då lånat ska lämnas åter nalkas
Då den som slarvat ska få sitt straff
- Du lånade mitt förtroende och hjärta
Båda har du förbrukat med vårdslöshet
Nu jag ditt samvete tar som gisslan
Men när du är värd det ska du renat få det åter
Ty, jag tar vara på lånta varor

Utmaning 138 - Skriv om luft

I en såpbubbla som ett litet barn har blåst svävar jag genom stan.
Jag är luft.
Jag är en liten del av mig själv som flyger i just den här bubblan just idag.
Vart vinden än bär mig ser jag mig själv.
Hur jag hjälper människorna att leva, hur växterna hjälper mig att leva, hur vi alla hjälper varandra.
Är det inte fantastiskt?

Utmaning 136 - Skriv om att stå i strålkastarljuset

Med bävan öppnade jag den knarrande ekporten och steg in i den gamla teatersalongen. I ljusgatan från dörren som jag lämnat på glänt dansade dammkornen sin glädje över att äntligen få slippa ut. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid dunklet och inte förrän de gjort det kunde jag se mig omkring. På något sätt hade jag varit förberedd på det värsta så när mina ögon nu systematiskt granskade området fanns där inga häftiga inandningar eller förfärade utrop utan bara lugnt konstaterande.

Teatern hade en gång varit en plats för de allra största föreställningarna och jag drabbades plötsligt av en besynnerlig sorg, som om teatern vore ett bortglömt gosedjur och såg på mig med olyckliga knappögon liksom undrande varför den blivit åsidosatt. Jag skakade olustigt på mig, det var inte likt mig att vara så sentimental, det måste vara stämningen här inne som bokstavligen gick att ta på. Jag gick längs bänkraderna med handen vilande på de släta träsitsarna, stegen som i annat fall skulle ekat ordentligt med tanke på akustiken lät dämpade på grund av det tjocka lager damm som täckte golvet. Jag kände mig ivrig och förväntansfull, nästan som en unge i gottefabriken och det kliade i fingrarna efter att få börja rusta. Det här stället hade sådanda möjligheter!

Medan jag gick upp mot scenen föreställde jag mig teatern fullsatt och fylld av ljus, undrade hur länge sen det varit. Jag äntrade det knarrande scengolvet och fick en plötslig lust att dra för den gamla sammetsridån som fortfarande hängde kvar. Förhängena gled lätt ihop när jag drog i repet som om det varit igår de senast användes och inte för tjugo år sedan. Med bultande hjärta följde jag en ingivelse och trädde in i mörkret bakom ridån. I det ögonblicket kände jag mig mer levande en någonsin. För första gången på flera år var jag hel. Jag kände hjärtat bulta i bröstet, kände blodet strömma hett och snabbt genom ådrorna igen. Ridån gled isär. Beslutsamt drog jag ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag gick ut i strålkastarljuset.

Utmaning 135 15 maj - Skriv om att påverka

Nej, tänkte jag. Jag hade redan bestämt mig och jag skulle inte ändra mig det visste jag. Det var sen kväll och jag stod i badrummet, frenetiskt borstande mina tänder. Det hade jag gjort i säkert tio minuter redan och vid det här laget hade jag antagligen tänder som utan att skämmas kunde stoltsera i en reklam för Colgate. Men det var inte därför jag skrubbade så ivrigt. Nej anledningen var den simpla att min hjärnverksamhet fungerade bättre då och den här kvällen var jag verkligen i behov av att tänka. Nu hade jag bestämt mig - jag skulle inte gå på min brors begravning. Jag spottade i handfatet och sköljde tandborsten noga innan jag stoppade tillbaka den i muggen. Jag var på väg att vända mig om för att gå när jag hejdade mig mitt i rörelsen.

I muggen på hyllan ovanför handfatet hade det funnits fyra tandborstar och inte tre som motsvarade till det nuvarande antalet i familjen. Den fjärde, gröna tandborsten skulle inte finnas där. Jag tog upp den och studerade de slitna stråna, ville slänga den men kunde inte riktigt. Jag tittade upp och såg mig själv i spegeln med en tandborste i handen. Var mina ögon verkligen sådär sorgsna?

Då, plötsligt stod han där och tittade över min axel, han var så lik sig att jag måste dra efter andan. De gröna ögonen, det sandfärgade håret med luggen som alltid föll ner i ögonen och skrattgropen i kinden när han log. Nu skrattade han och puttade mig lekfullt i sidan, han hade alltid tyckt att jag oroade mig för mycket. Förvånad mötte jag min blick i spegeln och upptäckte att mina ögon var alldeles torra i ett ögonblick som borde fått dem att svämma över.

Plötsligt var han överallt; han låg i badkaret och läste någon av sina gamla serietidningar, han stod nonchalant lutad mot väggen med en handduk om höfterna och droppande hår, han rakade sig framför spegeln medan han visslade ”don´t worry be happy”. Jag var vettskrämd men känslan av glädje var starkare och nu grät jag en flod av lycka och sorg på samma gång.

Jag lämnade badrummet med en känsla av lättnad, det kändes skönt att ha fattat ett beslut.

Utmaning 134 14 maj - Bild på ett brev

Käresta!

Sakna mig inte. Ett år går så fort. Jag vet det kan kännas evighetslångt i januaris bittra kyla men snart kommer våren,
dina sorger rinner iväg med forsen och du slår ut som den vackraste tusensköna.
Jag ska känna din doft och tänka på dig min blomma.

I sommarens värme är det lätt att glömma men glöm mig för all del inte.
Låt mig krypa ner i din ficka och vila där som din tillgivne kattunge tills vi mötas igen.

Hösten nalkas med all dess prakt.
Plocka ett höstlöv och döp det efter mig.
När lövet vissnar och faller sönder blir ditt hjärta lika grått som himlen och längtan allt svårare. Men då är jag nära.

Den första snöflingan som faller är mitt öra och nästa mitt öga
Fånga dem på din tunga där jag vill vara men inte kan

Julafton är återföreningens dag, om det ditt leende ska skvallra
Vänta med tålamod min kära men se till att inte bli sen
För när kvällen kommer och mörkret faller för livets ögon ska du vakna
Min käresta, jag väntar på dig under misteln

/Din för alltid trogna

Utmaning 133 13 maj - Skriv om att krossa ett hjärta

Ett krossat hjärta blir aldrig helt igen. Du kan plåstra och laga bäst du vill men ärren finns alltid kvar. Alltid. Tiden läker alla sår säger man, men jag vet bättre, jag vet att det slutar blöda efter ett tag men ärren finns alltid kvar. Alltid.

Utmaning 131 11 maj - Skriv om en måndag att längta till

Å, låt helgen ta slut, låt mig vakna upp till en måndag igen.
Verkligheten överträffar livet flera gånger om,
fråga därför inte efter dess mening.
Du lever i den.

Utmaning 120 30 april - Skriv ett tacktal till vintern

Farväl du vackra vinter nu lämnar du oss för den här gången.
Inte sörjer vi dig.
Tvärtom hånas du, förolämpas och förtalas tills du äntligen tar till flykten och vi skrattande följer dig med blicken.
Glömt är alla de soliga vinterdagar med gnistrande snö du så generöst skänkt oss, eller de trivsamma kvällarna framför brasan ihop med familjen, när nordanvinden tjuter kring stugknuten.
Nej, det kan inte vara särskilt tacksamt att vara vinter, ändå ställer du tappert upp år efter år.
Visserligen får du dina glänsardagar, när den sköna sommaren gått till ända och vi längtar efter att få krypa in under ditt skyddande täcke gläds vi åt de första snöflingorna som sakta dalar ner utanför fönstret.
Men då minsann ska du dröja, tvekande ståendes i dörren som för att hålla oss på halster innan du biter dig fast likt en blodigel utan att lossa ditt grepp förrän varenda tillstymmelse till vinterglädje är borta.
Kanske du borde organisera dig bättre, vinter.
Till slut ville jag bara uttrycka min tacksamhet och önskar dig all lycka och välgång vart du än befinner dig nu och hoppas att du kommer igen nästa år.

Utmaning 109 19 april - Skriv om hunger

Att hungern kunde övermanna en så totalt. Tvingade allt förnuft åt sidan och gjorde det omöjligt att tänka. Frambringade djupt begravda instinkter, förvandlade mig till det djur vi alla bär. Borde ha försvagat mig och mattat mina möjligheter att nå tillfredsställelse men gav mig styrka, utsikt att övervinna den. Gjorde mig medveten om min enda chans och i ett djuriskt språng tog jag den.

Välkommen du sällsynte läsare

Den här bloggen har jag skapat för att följa utmaningarna på SkrivPuff