Utmaning 161 - Skriv om ett fall

Att det skulle bli hon som kom att orsaka hans fall, det kunde han väl aldrig anat när han öppnade dörren för henne fem år tidigare. Liten och tanig hade hon stått på tröskeln och bönat och bett om att få bli omhändertagen. Hon kunde inte ha varit mer än... ja tolv år kanske. Inte hade han velat men vem kunde stå emot när regnet öste ner utanför och flickans ögon, svarta som onyx och så intensivt vädjande att hans vilja smälte ner till ingenting och med en uppgiven suck hade han släppt in henne.

Hon hade sagt att hon inte skulle vara till något besvär och hon tycktes vara högst noga med att uppfylla den punkten. Han hade erbjudit sig att avvara sitt arbetsrum och göra om det till sovrum åt henne men det avböjde hon direkt och sa att hon mycket hellre sov i kyffet under trappan. Överhuvudtaget höll hon sig ur vägen och kom bara ut från skrubben till middagen som hon åt i små, små tuggor och försökte gömma så mycket som möjligt i servetten när hon trodde att han inte såg. Det blev ofta tysta måltider, flickan svarade alltid artigt på tilltal men sa aldrig något själv, hon var så angelägen om att vara tillmötesgående att hon hela tiden anpassade sig efter honom. Rörde han sig det allra minsta justerade hon sin position hon också. Det var som om hon inte riktigt visste hur hon skulle bete sig.

Så fortsatte det och han blev med tiden väldigt förtjust i den försynta lilla flickan på ett sätt som han inte visste om det var så bra för en medelålders man. Ibland kunde han inte behärska sig, då begäret brann som vitglödgat järn i hans ådror. Vid sådana tillfällen lät hon honom få utlopp för sin åtrå och väntade bara stilla ut honom under tystnad. När han sedan led och våndades det han gjort var det hon som tröstade honom, smekte hans ansikte och berättade att allt skulle bli bra.

Han hade haft fel då han trodde att hon inte visste hur hon skulle bete sig. Det visste han nu men då var det som om han hade haft en bindel för ögonen utan att märka det. I själva verket hade hon vetat precis vad hon gjorde. Varje handling, varje rörelse och ord var medvetet och noga planerat från hennes sida. Steg för steg hade hon börjat hantera honom, börjat mixtra med hans mentalitet, det var hon som hade anpassat honom efter sig själv och inte tvärtom. I takt med att hon försvagat honom hade hon själv vuxit sig starkare och kunde manipulera honom till allt hemskare saker. Hon hade skapat ett monster som styrdes helt och hållet av hennes vilja. På hennes önskan kunde hon få honom att begå de allra fruktansvärdaste mord man kan tänka sig tills han begick ett misstag som skulle få honom gripen. Då vandrade hon vidare till nästa dörr, fortfarande tolv år gammal....