Utmaning 159 - Skriv om vänskap

Han svor för sig själv. Varför var hon tvungen att sätta sig på just den här klippan? Allt han ville var att få vara ifred, ändå tänkte hon tvinga på honom sitt sällskap. Även om han blev vansinnigt irriterad kunde han känna ett ögonblicks belåtenhet. För han behövde inte ens tänka på att behärska sig. Det var enkelt nu, föll sig naturligt.

Han menade det när han pekade på stupet framför sig och sa att hon gärna fick hoppa.

Hon undrade vad hon gjorde här. Så fort hon hade satt sig ångrade hon sig. Men då var det försent, det skulle se konstigt ut att resa sig igen. Istället fokuserade hon blicken på horisonten, på vågorna som långsamt rullade in mot land, växte sig större och större innan de till slut krossades mot klipporna. Hon föreställde sig att det var han som krossades gång på gång och log åt den tillfredsställande tanken.

Du först, sa hon tonlöst utan att slita blicken från havet.

Han sa ingenting. Tystnaden som annars skulle varit fridfull kändes obehaglig i hennes sällskap. Kall och ogenomtränglig tänkte han och låtsades att det var en sten som satt bredvid honom istället. Tanken underhöll honom tills hon bröt tystnaden.

Stör jag dig? Frågade hon roat.

Hon lät avsiktligt handen falla ner från sin plats i hennes knä och lägga sig till rätta i det rymliga utrymmet mellan dem. Bara för att se hans reaktion. Hon var nyfiken på om han var medveten om hennes närvaro trots att han spelade nonchalant och tittade ut i rymden.

Behöver du ens fråga.

Han stoppade instinktivt händerna i fickorna, skulle inte ta i henne om han så hängde från en klippa. Tyckte sig höra en hostning som kunde varit ett dolt skratt och kände en ilning av ilska längs ryggraden.

Kan inte du bara dra? Jag fattar inte ens vad du gör här?

Hon förvred ansiktet i en grotesk grimas och gav ifrån sig ett morrande ljud som till hennes stora förtjusning fick honom att rygga tillbaka.

Du blev rädd! Sa hon triumferande.

Han hade blivit skrämd. Han hade till och med blivit rädd. I det ögonblicket skulle det inte förvånat honom om hon förvandlats till en tiger mitt framför ögonen på honom. Men han skulle hellre hoppat med huvudet före nerför stupet tio gånger än erkänt det för henne.

Aldrig! Sa han ilsket. Försvinn innan jag sliter håret av dig!

Hon log. Det var precis det här hon hade väntat på, det här var anledningen till att hon kom hit från början. Hon kröp ihop för språng.

Då måste du fånga mig först. Ska vi tävla?