torsdag 28 maj 2009

Utmaning 149 - En bild att skriva till

Badsjön låg stilla och tom. Inte ett liv så lång ögat kunde nå. Inte en krusning på den alldeles släta vattenytan som låg orörd idag, lika dystert grå som himlen. Enstaka regndroppar föll då och då i vattnet. Ljudet från dem var påtagligt i tystnaden.

Ett plötsligt läte kom att bryta stillheten. Det prasslade inifrån buskarna. Bara ett djur. Eller? Lät inte det där som något större än en räv eller en grävling? Det prasslade igen, högre den här gången och mycket riktigt. Ur buskarna klev en högrest man, smutsig efter att ha sovit på marken hela natten och full med löv och kvistar i håret. Han sträckte lite på sin stela rygg och försökte borsta bort det värsta från sina fina kläder. Såg sig sedan oroligt omkring för att konstatera att han verkligen var ensam. Ingen såg. Sjön, träden och löven såg. Ingen såg och han andades stilla ut.

Gick ut på bryggan med dröjande steg. Längst ut stannade han och betraktade sin spegelbild i den grå vattenytan. Såg en härjad och sliten man blicka tillbaka på sig själv och drog en djup suck. Sjön svarade men utan att han märkte något. Den här mannen hade varit med om så mycket att han tyckte att hela världen suckade mot honom. Frustrerad drog han handen genom håret och ögonen som såg tillbaka på honom var nu en förtvivlad mans ögon. Sjön sjöng för honom, som man sjunger för ett barn, en vaggvisa och träden stämde in, viskande. Mannen skrek ut sin sorg och bergen på andra sidan sjön svarade honom. Han tystnade för att lyssna på ekot och sjön, träden och vassen fortsatte sjunga. Sen var det som om han plötsligt samlade sig, svalde och andades lugnare. Blicken var inte längre förtvivlad utan tom som om den redan var långt borta. Ur jackfickan tog han upp en pistol.

Skottet ekade tusen gånger om och sjön, träden, vassen och löven spelade en sorgsen begravningsmarsch. Badsjön låg stilla och tom. Kanske hade ingenting hänt?

onsdag 27 maj 2009

Utmaning 148 - 5 ord på C och en berättelse

cykel
choklad
café
chans
charm

Dagen sover än men solen är munter

Letar sig fram bland hustaken

Cykeln rullar lätt över gatsten och torg

Jag njuter av morgonen, av luften och vinden

Av att ensam cykla genom stan

Allt är så nytt, så nytt och så färskt

Som om livet bara var till för mig

Jag tror minsann

Att staden mig charmar

Flörtar och blinkar

Uppvaktar mig just idag

Doften av hägg får mig att minnas

Stockholm i sommartid

Visst är det lustigt att man glömmer på vintern

Stockholm i sommartid

tisdag 26 maj 2009

Utmaning 147 - Skriv om en krydda

Som en fjäril slog hon ut ur sin puppa om mornarna. Slätade ut sina skrynkliga vingar, synade dem med samma nyfikenhet varje dag. Hon fladdrade försiktigt med dem för att se om de bar och märkte som alltid att hon inte behövt oroa sig. Lät sig föras med den ljumma vårvinden, sniffade i luften efter de saftigaste nektarna och slog sig ner mellan kronbladen på en särskilt vacker kamomill. Satt där en stund och sög i sig söta nektar tills en plötslig skugga tornade upp sig framför henne. Hon brydde sig inte om att identifiera hotet utan gav sig kvickt iväg istället för att ta några risker.

Glatt nynnande fladdrade hon vidare över åkrar och blomsterängar nöjd över att ha kommit undan. En stilig, ung man satt på en parkbänk och njöt av solen. Hon fick en plötslig lust att skoja lite, kände sig modig och ovanligt djärv idag och flög därför fram till honom. Gav sitt yttersta för att imponera, spexade och gjorde konster men den unge mannen verkade inte märka något. Förargad men fast besluten att inte ge upp flög hon fram och satte sig på hans axel, viftade förföriskt med vingarna och kittlade honom på halsen med sina känselspröt. Det märkte han och tog sig om halsen för att befria sig från det som irriterande. Hon vek hastigt undan för att slippa bli mosad och satte sig istället på mannens näsa så att han skulle kunna se henne.

Satt där medan han glodde förvånat och log åt sin egen djärvhet. Fladdrade upp igen, sneglade som hastigast på mannen för att bedöma om hon hade hans fulla uppmärksamhet innan hon gjorde en trippelsaltomortal i luften följd av en halsbrytande djupdykning. Den här gången var mannen synbart imponerad och hon fnissade för sig själv, flög fram och gav honom en kyss på munnen men rodnande sedan och måste vända sig bort. Vågade inte se på honom och slog vingarna för ögonen. Hon kikade försiktigt över kanten och mötte hans blick, såg att han log och andades lättad ut.

Men nu började det skymma, snart skulle hennes liv vara över. Kände paniken komma krypande, det fick inte ta slut nu, inte nu när hon hittat sitt livs kärlek. Det tidigare pirret hon känt av att vara förälskad förvandlades till en våg av sorg. Med en högljudd snyftning och utan att möta mannens blick snuddade hon hastigt vid hans läppar och vände honom ryggen. Farväl min kärlek nu ses vi aldrig mer.

måndag 25 maj 2009

Utmaning 146 - Skriv till temat Den blomstertid...

Sommarlov, det är nog det vackraste ordet som finns

Ordet smälter som jordgubbsglass i munnen

Klingar ljuvligt till vinjetten till sommar i P1

Doftar av prästkrage, vallmo och kaprifol

Ser ut som en dag vid stranden

Därför skriver jag det flera gånger om,

I hopp om att sommaren ska komma snabbare

söndag 24 maj 2009

Utmaning 145 - Skriv om en våg

Naturkrafter är saker som inte går att hejda även om man inte vill ha dem. Lea var en sådan. Hon hade inte försynt traskat in i mitt liv utan kommit likt en flodvåg eller en orkan. Flodvågen Lea fullkomligt översvämmade vårt annars så hemtrevliga hus, jag fick inte längre plats och flydde upp på vinden.

Där låg jag och iakttog hennes vilda framfart genom luckan, tänkte att jag minsann aldrig önskat mig någon syster, än mindre en sådan som Lea. Det enda man kunde säga till hennes fördel var att hon var vacker att skåda - på betryggande avstånd förstås. Hon hade vackra, kanelfärgade ögon, burrigt brunt hår och hennes söta lilla näsa täcktes av gyllene fräknar. Men hon var elak, hånfull och bitter. Drog sig aldrig för att komma med spydiga kommentarer eller öppet visa sitt förakt.

Jag försökte hela tiden att behärska mig när ilskan flammade upp, tog ett djupt andetag och påminde mig om att det var synd om henne och att hon mist hela sin familj. Men när hon dag efter dag fortsatte retas och håna mig glömde jag allt sådant och lät hatet härja fritt. Gav tillbaka på hennes elakheter och tillät mig själv att munhuggas istället för att vända mig bort och låtsas som om jag inget hört.

Såsmåning om blev det till en lek, hatet fanns där fortfarande men båda två njöt vi av att låta ilskan duellera med full kraft. Det var ett spel utan dess like, på blodigaste allvar och som inte sällan slutade i våld, samtidigt som det framkallade ett beroende så starkt att jag hängde mitt liv på min motståndare.

Därför kom det sig så att Lea blev den person jag kom att värdera högst. Fastän vi hyste den djupaste avsky till varandra var hon den som jag trivdes bäst i sällskap med.

tisdag 19 maj 2009

Utmaning 140 - Skriv om ett brott

Junikvällen var ljum och sovrumsfönstret till Karlbergs stod på glänt. Elina bet sig i läppen medan hon funderade, var de vakna så skulle hon ju åka fast. Kunde inte komma på något påtagligare än att brottslingen skulle sticka in huvudet genom fönstret där de låg vakna. Hon log vid tanken men sköt den sen åt sidan. Hade ju gjort det här massvis av gånger, inte kunde det väl vara så svårt? Och turen var på hennes sida ikväll, alldeles intill fönstret stod ett knotigt gammalt äppelträd. Hon visslade lågt, perfekt!

Vigt klättrade Elina upp i trädet och när hon var i jämnhöjd med övervåningen hasade hon sig ut på en lång gren och tog sikte på den fladdrande vita gardinen i fönstret. Sedan blev det lite knepigt, när hon var längst ut på grenen var det fortfarande en halvmeter kvar till fönstret och inte kunde hon hoppa, var de inte redan vakna skulle de säkerligen bli det då. Men hon var inte sen att komma med en lösning.

Försiktigt hasade hon sig ännu lite längre ut, grenen knakade oroväckande. Nåja, det fick duga. Hon sträckte fram armarna framför sig och greppade fönsterkarmen. Det krävdes hela hennes armstyrka för att hålla kvar när hon gled av grenen och hängde i armarna från fönstret. Hon hävde sig upp så att hon låg på mage i fönstret och höll andan, lyssnade. Tyckte sig höra ett dovt snarkande från ena ändan av det mörka rummet. Ljudlöst, likt en orm gled Elina ner på golvet och ålade sig mot dörren, lyssnade igen. Jodå, hon kunde fortfarande höra snarkningar. Långsamt tog hon sig upp på fötter och tryckte försiktigt ner handtaget till sovrumsdörren. Lyckligtvis gled dörren upp utan gnissel och hon smög ut i något som liknade ett vardagsrum.

Ett ögonblick stod Elina handfallen, hon hade lyckats ta sig in, det var det som var viktigast men hon måste ha med sig en trofé… Hon såg sig omkring efter något passande, började bli stressad nu och ville ta sig ut så fort som möjligt. Ett försynt jamande bakifrån och hon snurrade hastigt runt som om hon blivit tagen på bar gärning. En katt! Utan att tänka sig för om det verkligen var så smart grep hon katten om nacken och lyfte upp den i famnen. Den skulle hon ha som trofé. Hon skulle precis vända sig om och gå när handtaget till sovrumsdörren trycktes ner…

måndag 18 maj 2009

Utmaning 139 - Skriv om att låna något

- Självklart får du låna
Allt mitt är ditt
Men jag vill ha igen det - i samma skick

- Javisst, då säger vi så
Ha det bra
Och så går jag då

Tänk att man glömmer så fort
En svala flög in genom örat
Men byggde aldrig bo
Han tog andra vägen ut igen
Löftet borta med vinden

Dagen då lånat ska lämnas åter nalkas
Då den som slarvat ska få sitt straff
- Du lånade mitt förtroende och hjärta
Båda har du förbrukat med vårdslöshet
Nu jag ditt samvete tar som gisslan
Men när du är värd det ska du renat få det åter
Ty, jag tar vara på lånta varor