Utmaning 149 - En bild att skriva till

Badsjön låg stilla och tom. Inte ett liv så lång ögat kunde nå. Inte en krusning på den alldeles släta vattenytan som låg orörd idag, lika dystert grå som himlen. Enstaka regndroppar föll då och då i vattnet. Ljudet från dem var påtagligt i tystnaden.

Ett plötsligt läte kom att bryta stillheten. Det prasslade inifrån buskarna. Bara ett djur. Eller? Lät inte det där som något större än en räv eller en grävling? Det prasslade igen, högre den här gången och mycket riktigt. Ur buskarna klev en högrest man, smutsig efter att ha sovit på marken hela natten och full med löv och kvistar i håret. Han sträckte lite på sin stela rygg och försökte borsta bort det värsta från sina fina kläder. Såg sig sedan oroligt omkring för att konstatera att han verkligen var ensam. Ingen såg. Sjön, träden och löven såg. Ingen såg och han andades stilla ut.

Gick ut på bryggan med dröjande steg. Längst ut stannade han och betraktade sin spegelbild i den grå vattenytan. Såg en härjad och sliten man blicka tillbaka på sig själv och drog en djup suck. Sjön svarade men utan att han märkte något. Den här mannen hade varit med om så mycket att han tyckte att hela världen suckade mot honom. Frustrerad drog han handen genom håret och ögonen som såg tillbaka på honom var nu en förtvivlad mans ögon. Sjön sjöng för honom, som man sjunger för ett barn, en vaggvisa och träden stämde in, viskande. Mannen skrek ut sin sorg och bergen på andra sidan sjön svarade honom. Han tystnade för att lyssna på ekot och sjön, träden och vassen fortsatte sjunga. Sen var det som om han plötsligt samlade sig, svalde och andades lugnare. Blicken var inte längre förtvivlad utan tom som om den redan var långt borta. Ur jackfickan tog han upp en pistol.

Skottet ekade tusen gånger om och sjön, träden, vassen och löven spelade en sorgsen begravningsmarsch. Badsjön låg stilla och tom. Kanske hade ingenting hänt?