Utmaning 145 - Skriv om en våg

Naturkrafter är saker som inte går att hejda även om man inte vill ha dem. Lea var en sådan. Hon hade inte försynt traskat in i mitt liv utan kommit likt en flodvåg eller en orkan. Flodvågen Lea fullkomligt översvämmade vårt annars så hemtrevliga hus, jag fick inte längre plats och flydde upp på vinden.

Där låg jag och iakttog hennes vilda framfart genom luckan, tänkte att jag minsann aldrig önskat mig någon syster, än mindre en sådan som Lea. Det enda man kunde säga till hennes fördel var att hon var vacker att skåda - på betryggande avstånd förstås. Hon hade vackra, kanelfärgade ögon, burrigt brunt hår och hennes söta lilla näsa täcktes av gyllene fräknar. Men hon var elak, hånfull och bitter. Drog sig aldrig för att komma med spydiga kommentarer eller öppet visa sitt förakt.

Jag försökte hela tiden att behärska mig när ilskan flammade upp, tog ett djupt andetag och påminde mig om att det var synd om henne och att hon mist hela sin familj. Men när hon dag efter dag fortsatte retas och håna mig glömde jag allt sådant och lät hatet härja fritt. Gav tillbaka på hennes elakheter och tillät mig själv att munhuggas istället för att vända mig bort och låtsas som om jag inget hört.

Såsmåning om blev det till en lek, hatet fanns där fortfarande men båda två njöt vi av att låta ilskan duellera med full kraft. Det var ett spel utan dess like, på blodigaste allvar och som inte sällan slutade i våld, samtidigt som det framkallade ett beroende så starkt att jag hängde mitt liv på min motståndare.

Därför kom det sig så att Lea blev den person jag kom att värdera högst. Fastän vi hyste den djupaste avsky till varandra var hon den som jag trivdes bäst i sällskap med.